Publicerad 13 kommentarer

Försäkringskassan: Bidragen forsar ut bland uppehållstillståndens samordningsnummer.

Ännu en bomb som detonerar utan att man knappt hör det. DN Debatt låter tre före detta direktörer på Försäkringskassan berätta om de pågående stölderna inom socialförsäkringssystemet. De skräder inte orden.

Det här har godhetsknarkarna vetat om i tjugo år. Man gör ändå ingenting.

Den som tror att Försäkringskassan inte har vetat vad som pågått tror fel. Man måste bara vara en före detta försäkringskassedirektör för att våga berätta om saken. Redan när Göran Persson varnade för ‘social turism’ inför utvidgningen av EU i öst, så kunde man ha gjort något åt systemen, men Han Som Bestämde valde att låta bli.

Varför fick Berit Rollén inte något gehör Persson? Var det inte du som Bestämde?

Sedan dess har följden blivit att färre och färre får vad som var tänkt. Taken i ersättningarna har legat stilla och kompensation har bara skett efter politiska beslut:

“Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.

Grupp mot grupp. Bedragare vs. Behövande

Snacka om att ställa grupp mot grupp! Bedragare vs. behövande. I tjugo års tid har svenska politiker favoriserat bedragarna. Fullt medvetna om systembristerna har detta tillåtits fortsätta, år ut och år in, med värre och värre konsekvenser för samhälle, skattebetalare – och behövande. Men vi vet ju alla varför, det tabubelagda i att peka finger mot ett visst håll har gjort oss oförmögna att ställa krav. Ja, jag behöver inte vara cynisk för att utgå ifrån att somliga handläggare och politiskt sakkunniga nog har korsat fingrarna bakom ryggen och tänkt att pengarna säkert ändå gör nytta bland favoritobjekten, ‘all världens fattiga’. Frågan är om någon av dem i så fall tänkt tanken att det kanske finns en gräns för hur många ‘fattiga’ ute i världen som svenska skattebetalare ska försörja?

27 miljarder per år forsar ut ur systemen

Vad fusket går på? Det handlar om belopp i storleksordningen 27 mdr per år. Det är jämförbart med hela svenska försvaret. En kostnadspost det knusslas med och som omförhandlas en gång i kvarten, vi har inte råd ens med två brigader, trots att vi behöver minst sex. Eftersom bidragspengarna betalas ut utan någon som helst kontroll kan vi också vara säkra på att de skulle kunna gå att en åtstramning skulle ge mycket stor effekt. Min artikel om saken skrevs strax före jul: https://suntfornuft.space/demokrati/skurkregim/ och baserar sig på en debattartikel av Sven-Erik Österberg som DN lyckats gömma undan så att den fick noll uppmärksamhet i media.

Kranen är ställd på fullt öppen. Bidragen bara forsar ut ur landet. Medan Magdalena Andersson funderar.

Det här har man vetat länge alltså. Men först nu erkänner man det öppet. Men Magdalena bryr sig måttligt om vad hennes myndigheter varnar för och deras förslag att åtgärda problemen. Samordningsnummer har Skatteverket haft synpukter på i flera år. “Intressanta förslag” tycker vår finansminister, och lägger utredningsförslag som ska göra det ännu enklare för fler att få de åtråvärda numren. Se min tidigare artikel: https://suntfornuft.space/antidemokrati/massimmigration/en-halv-miljon-vistas-i-sverige-utan-att-vi-vet-deras-identitet-med-statens-medgivande/.

Tribunal

Artikeln har varit ute i minst tio timmar och de vanliga systemfelsförnekande kommentatorerna på DN Ifrågasätt lyser med sin frånvaro. TRE kommentarer är allt! På ett haveri som borde förtjäna en särskilt inrättad tribunal med ansvariga politiker från båda blocken grundligen förhörda inför ditkommenderad statstv så att svenska folket äntligen får någon verklig nytta av licensskatten. Tjugo års försummelser. Och Göran Persson går sannerligen inte fri, Han Som Bestämde valde att inte göra det den här gången. Varför?

Nyckelmeningen är väl i artikelförfattarnas “Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd.” För det måste ju tydligen påpekas. Att vi (för länge sen) har nått punkten då inte bara skattebetalarna, utan även dessa faktiskt drabbas, inte gynnas. Häri ligger nämligen enfaldens russinförtorkade hjärnors fallissemang: rädslan för att en åtstramning skulle kunna drabba någon behövande. Hellre ösa guld över tio icke-behövande bedragare än att ett enda ömmande fall inte får sin ersättning.

Omsorgen om svenska skattebetalare är fortfarande noll, så argumenten som går hem måste formuleras därefter för att ta bland de goda givarna. Frågan är bara om det räcker. För givetvis är detta att svära i kyrkan. Man måste vara f d någonting för att våga säga det högt. De som nu stjäl pengarna och har gjort det under 20 års tid. De tillhör ju det omhuldade kollektivet. Det tog 20 år innan det ens fick knystas om i DN.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 4 kommentarer

Nej, Morgan, det var inte farligare 1990.

Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”

Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:

“Det var farligare 1990”.

Sanningen

Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.

Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.

Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.

Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.

Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.

Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.

Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?

Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.

Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’

Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

I det (s)venska folkhemmets familjeideal tar det tre år innan någon upptäcker att vi dött.

Är Sverige ett ideal fortfarande inom någonting? Skulle vara familjepolitiken då. Jag minns i början på 90-talet hur min dåvarande engelska flickvän med beundran kommenterade all omtanke det svenska systemet hade bemödat sig om för att göra det säkrare för barnen i Stockholm och ge föräldrarna tid med dem. Jag minns också att jag såg detta som självklarheter. Pappamånaden tog jag ut när jag ett årtionde senare fick mitt första barn och min fru tog ut den övriga tiden. Men sen var det ju slut med det. Vi satte våra barn på dagis och jobbade på. Svensken sätter i snitt sina barn där redan före två års ålder, eftersom de flesta familjer har två heltidsarbetande. Och de flesta barnen tillbringar redan före tre års ålder mer än 30 timmar i veckan där. Hur perfekt är det?

Jan Sjunnesson har skrivit en del kloka saker om detta, bl a i denna bok, och konstaterar att vi egentligen inte vet så mycket om det, för i Sverige forskas det inte på sådant som är systemkritiskt (se hur BRÅ används t ex). För vad skulle vi göra om de har rätt, utländska forskare, som påstår att det finns åtskilligt som talar för att många barn inte alls mår bra av det här? Att vi kan förvänta oss en neurotisk generation vuxna med mer eller mindre gravt dysfunktionella beteenden som följd? I så fall har vi redan fått den nu. Se dig omkring hur det ser ut. Det finns dem som skulle hävda att just detta är resultatet av en familjepolitik där curling och materiell bortskämdhet, ‘kvalitetstid’ på Gröna Lund och massor med övrig tid på dagis, har fått ersätta den utrangerade gammaldagsmodellen, med hemmafru/’kvinnofälla’. Det kan ligga en hel del i det.

Den ensamma mamman – ett socialdemokratiskt idealtillstånd

Familjepolitiken är själva kärnan det socialdemokratiska folkhemmet. Och den accepterar bara högst motvilligt kärnfamiljen, som ju står i vägen för statens ansträngningar att styra individens tankar även på fritiden. Därför uppmuntras alla attacker på den, och alla hejarop för ‘alternativa samlevnadsformer’. Den ensamma mamman är ur socialdemokratisk strategisk synvinkel ett idealtillstånd. Varför? Jo, eftersom hon är så utlämnad åt statens omsorg, och eftersom hon är så mycket lättare att påverka som ensamstående. Och därmed även hennes barn, som ofta uppfostras enligt alla pk-normer man kan tänka sig; bara i samkönade äktenskap är man lika duktiga på att följa det osynliga regelverket, som ständigt upprepade statliga normer lär oss. För ensamma mammor är ofta ängsliga att göra fel, och ingenting är mer fel än att sticka ut i mammagruppen eller bland föräldrarna på dagis.

Män däremot, har en irriterande ovana att inte lyssna på samma sätt. Att deras inflytande blir automatiskt mindre efter separation och som plastpappor i nya familjer, är därför också något mycket önskvärt. Det här var det första steget i nedmonteringen av ‘det patriarkala samhället’ och det handlade förstås inte om jämställdhet, utan om att staten skulle få större auktoritet i familjelivet, och det var på båda föräldrarnas bekostnad.

Svensk familjepolitik är det socialistiska samhällets fundament. Möjligheten till sambeskattning som togs bort på 70-talet ansågs stänga inne kvinnan i hemmet och den allt hårdare styrda ’pappaledigheten’ är andra sidan av samma mynt: kvinnan ska ut och arbeta så fort det bara går. Värderingar som följer ‘den traditionella kvinnorollen’ måste till varje pris sorteras ut. Redan i min generation märktes detta förstås. Att vilja vara hemma med sitt barn var alla överens om var något fint, såväl bland män som bland kvinnor. Men hemmafru?! Tjejer som mest av allt vill vara hemma och sköta om familjen ses ju som närmast utvecklingsstörda. Med sådana normer är det svårt för någon att erkänna att detta är vad man helst av allt skulle vilja. Nej, kvinnorna ska ut ur hemmet. Och där har de framförallt hjälpt till att skapa en enorm offentlig sektor där S hämtar sina röster.

Konsekvenserna som Susanne Nyman Furugård konstaterar i sin utmärkta insändare i DN, är ökad skilsmässofrekvens, mammors sjukskrivningar som skenat, och detsamma gäller ju förskolornas personal, som är bland de mest sjukliga branscherna i Sverige. Men också att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Barn i Sverige spenderar nämligen långt mindre tid med sin familj än EU-barn i genomsnitt gör. Och på grund av det stora antalet skilsmässor är också, överraskande nog, även pappornas andel av tiden med barnen lägre.

Dubbelarbete – ser bra ut i sysselsättningsstatistiken

Att dubbelarbete är andra sidan av myntet, när Sverige skryter med ’världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens’, är inte något man talar med lika stora bokstäver om– bara när feminister ska ge män dåligt samvete för att de inte lägger lika mycket tid i hemmet. Inte heller är det pk att analysera varför vårt ekonomiska välstånd är så förbluffande lågt jämfört med andra liknande länders, givet att vi faktiskt ’fått ut kvinnan i arbetslivet’ och alltså per individ räknat gör många mer timmar än EU-länder i gemen.

Sanningen är att vi får sorgligt lite ut av detta extra arbete, framförallt eftersom det till så stor del handlar om att i en ineffektiv offentlig sektor administrera bl a de följder som är dubbelarbetandets konsekvenser. Kvinnors arbeten som socialsekreterare är väl det mest flagranta exemplet, men skulle man undersöka mer i detalj vart allt den relativt andra länder kvinnliga överrepresentationen i arbetslivet faktiskt innebär så är det utan tvekan så att väldigt mycket försvinner i en mer eller mindre onödig och ineffektiv kommunal förvaltning.

Svensk familjepolitik leder i korthet till att vi alla lever mer ensamma. Svenskarna är ensammast i Europa, stockholmarna ensammast i Sverige. Allra högst är andelen ensamhushåll på Kungsholmen. Men där är det väl bra att bo? Vi har intalat oss att detta är vad vi vill, men när barnen väl flugit ut (idealet är att vi har råd att ge dem en lägenhet, i bostadskön lär de inte hitta något förrän de blir 30, tidigast) så börjar vi kanske ifrågasätta vår livsstil. De band vi har skapat med dessa barn, är de verkligen, trots allt vårt curlande, lika starkt som det som funnits mellan tidigare generationer? Kommer din son vilja fira julafton med sin nyseparerade pappa? Kommer din dotter ta hand om dig när du blir dålig, så som du hjälpte din mamma när hon behövde hjälp? Eller är du en av dem som det kommer ta tre år att upptäcka efter att du dör?

Vårdnadsbidrag – bara något för frireligiösa fundamentalister?

Att vårdnadsbidrag är så lite diskuterat beror på att de flesta inte ens är medvetna om det här. Och att sådant ekoomiskt bidrag har så lite stöd bland allmänheten beror nog främst på att så få känner till hur mycket pengar det handlar om. Femtontusen i månaden enligt beräkningar som har några år på nacken. Samma gäller förstås möjligheter att bedriva hemundervisning för sina barn. Skulle det bli populärt så riskerar den socialdemokratiska modellen braka ihop helt. Vi skulle få en chans att på allvar återknyta kontakten med barnen och staten skulle samtidigt förlora den. Att en av föräldrarna under barnens uppväxtår spenderar huvuddelen av sin tid med dem skulle också innebära att hemmet återupprättas som en plats för sociala kontakter, istället för att vara ett hotell. Vi skulle också med stor sannolikhet vara mindre benägna att skilja oss, eftersom dubbelarbetandet är vad som mer än något annat förstör förutsättningarna att orka med samvaron. Ända till dess vi plötsligt står helt ensamma. Och då är vi för gamla, kanske både för att skaffa en ny partner eller ett nytt jobb. Då har vi tid men inget umgänge. Och den förlorade tiden med barnen går inte att ta igen nu. De varken vill ha den eller behöver oss längre.

I USA slår forskningen fast vad vi i Sverige inte ens vill forska om (se BRÅ)

Det finns en uppsjö med amerikansk och annan engelskspråkig litteratur om problemen för barn uppväxta med en ensam mamma. Däremot såvitt jag har sett ingen alls på svenska. Det är förstås ingen slump. Ensamma mammor är sossarnas favoritfamiljeenhet.

Förkrossande brottsstatistik visar att sönderslagna familjer är ett mycket dåligt alternativ till kärnfamiljen, Jordan B. Peterson återkommer ofta till detta tema. Särskilt pojkar som lever med ensamma mammor har enligt all fastslagen forskning en extremt mycket högre risk att hamna i kriminalitet. De går mer sällan vidare till högre utbildning, de tar oftare sitt eget liv och deras våldsamhet, om de är tonårspojkar, leder inte sällan till ett fenomen som är totalt tabu i Sverige: morsmisshandel.

Anmälningsfrekvensen på det brottet lär vara en av de allra lägsta, men brottet finns ju naturligtvis ändå, och visar hur viktig kärnfamiljen är som den normala default-uppfostringsmodellen. Just den kärnfamilj som vi i Sverige gör allt för att baktala och slå sönder. Och nu ska EU genomföra den massiva utbyggnad av förskolor som vi redan gjort. Att EU, enligt Furugårds insändare, tar efter den svenska socialistiska familjemodellen innebär inte att EU är dåligt för Sverige utan att Sverige är dåligt för EU. Vi är det i särklass sämsta inflytandet för vår världsdel och familjepolitiken är den grundbult som socialdemokraterna byggt sin maktpolitik kring. Att den också blir EU:s är en katastrof för Europa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Detta inlägg publicerades i delar första gången 16/5 2019.

Publicerad 1 kommentar

Att återupprätta demokratin är inte omoral. Det är däremot Löfvens förnekelse av ett folkmord för att vinna muslimska röster.

Att kasta sten i glashus har aldrig generat en socialdemokrat. Men det Stefan Löfven gör när han anklagar Kristersson för ‘bottenlös omoral’, det är att kasta klippblock efter småsten.

Kristersson bryter löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Det kan vi förklara på flera sätt. Vi kan välja att vara förstående, eller mindre förstående. Utgå ifrån att Kristersson vid sitt samtal med Fried valt att ta en lätt utväg ur en politiskt omöjlig situation som taktiskt nu har visat sig slå tillbaka. Eller att han varit djupt emotionellt påverkad i det privata mötet och/eller pressad av kameror och mediefolk att uttala sig mer kategoriskt än han annars skulle ha gjort. Omoral eller naivitet. Sådant som sossarna ägnar sig åt varje dag.

Förbudet mot att tala med SD – sant odemokratiskt och djupt omoraliskt.

Förbudet för alla politiska partier i den s k sjuklövern att samtala med SD har utgjort en inlåsningssituation skapad av media och vänsterkrafter avsedd att omöjliggöra ett regeringsskifte. Detta har inneburit att demokratin har upphört att fungera, ända sedan 2014 och den famösa decemberöverenskommelsen, DÖ. Januariöverenskommelsen har förlängt detta tillstånd, en följd av socialdemokratiskt maktmanövrerande. Man har varit väl medvetna om att även de borgerliga partierna, i mer eller mindre hög grad, har varit förgiftade av samma postmoderna uppfattning som vänstern, att SD är parias vars åsikter inte går att lyssna på, vilka dessa åsikter än är. Som Reinfeldt hade triangulerat sig in bland mittenväljare och socialdemokrater så hade även de nya moderaterna fångat upp väljare indoktrinerade att omfamna denna uppfattning. Det här var i längden en ohållbar situation, eftersom en stor majoritet av M-väljarna insett att ett samarbete med SD både var sakpolitiskt motiverat och det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.

Taktiserande eller äkta uppvaknande?

Kristersson kan förvisso ha sett sig nödgad att i samtalet med Fried uttala sig mer kategoriskt än hans egen övertygelse egentligen borde ha tillåtit. Men vi kan också föreställa oss att Kristersson talat från hjärtat. Och att hans omsvägning nu görs efter en noggrannare analys och förståelse av situationen. Kristersson hör till de nya moderaternas kärntrupper, han har visat sig behöva en lång startsträcka för att komma ikapp verkligheten. Vi är många som tvivlat och fortfarande tvivlar på att han är rätt man att leda oppositionen. Att han ändå har gått åt rätt håll är något vi måste tillgodoräkna honom. Vunna insikter behöver inte vara taktiserande, det kan handla om ett alldeles äkta uppvaknande.

Låt oss jämföra med ‘Anna’, dottern till djupt religiösa föräldrar. Anna får inte träffa pojkar utanför sin egen sekteristiska religion, för sådana pojkar anses leva ‘ogudaktigt’. När Anna lovar att lyda sina föräldrar i detta så är det av egen övertygelse. Men den är baserad på begränsad kunskap om verkligheten. När hon sedan bryter samma löfte är det efter att ha kommit till egen insikt. De flesta av oss anser nog att hon handlar moraliskt rätt, som bryter sitt löfte (och att det gäller lika mycket om Anna istället skulle ha hetat Fatima).

Symboliken handlar inte om att nya förintelseläger nu är på väg. Utan om att demokratin återvänt.

Att UK nu valt att ta ett offentligt samtal med SD är förstås viktigt symboliskt. Men när det kommer till hans löftesbrott med Fried är det innehållet i den symboliken som är avgörande: Kristersson och andra må ha delat Frieds uppfattning att ett handslag med Åkesson är starten på en Autobahn rakt mot en ny Förintelse. Men oavsett om det varit så eller inte, så gör han det inte längre. Symboliken består nu istället i att SD och Åkesson omvärderats efter vad de faktiskt säger och står för; demoniseringen har upphört. Det här är ett moraliskt korrekt beslut. Pecis som när Anna/Fatima bryter sitt löfte till sina religiösa föräldrar – de har fel, och deras avtvingade löfte saknar därför moralisk bärkraft.

Naivism och dåligt politiskt omdöme. Men inte omoral.

Kristersson må ha vetat det här redan tidigare, men jag är inte så säker på det. Vad gjorde han i så fall ens hemma hos Hédi tillsammans med DN:s reportrar? Ett mycket dåligt beslut, rent taktiskt, om han redan då haft för avsikt att göra vad han nu gjort; risken för att tvingas till komprometterande löften var ju överhängande. Det enda Kristersson kan anklagas för är den naivitet som fått honom att lova något förhastat och moraliskt högst tvivelaktigt – att inte lyssna på ett parti som företräder över en miljon väljare, för att dessa av vänstern pekas ut som nazister. Det borde han ju ha förstått är en orimlighet.

Löfven och (S) är de som står för den bottenlösa omoralen.

En helt annan sak är var Stefan Löfven står moraliskt. Ett riksdagsbeslut togs 2010 att fördöma det turkiska folkmordet 1915 på två miljoner kristna; folkmordet i Sefyo, som turkarna, till skillnad från tyskarna, inte velat erkänna. Detta riksdagsbeslut skulle fullföljas av regeringen i form av en protest mot Turkiet. Före valet 2014 lovade Löfven assyrierna i Södertälje att socialdemokraterna skulle göra det, men så skedde aldrig. Sedan ändrade han sig nämligen, socialdemokratiska muslimer gillade ju inte beslutet. Margot Wallström fick före valet 2018 fara till Södertälje för att ge nya löften, för att rädda partiets röster bland assyrierna. Sedan avgick hon som bekant, lämpligt nog. Den här frågan är enkel. Folkmordet är klarlagt och riksdagsbeslutet bekräftar detta. Men för Löfven kommer de muslimska väljarna alltid vara viktigare, för de är många fler. Det är ren och skär politisk populism i en moralisk fråga som aldrig kommer kunna bli till något annat.

Sossar som darrar på rösten när de anklagar andra för omoral. Det är svårt att föreställa sig något mer skenheligt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.expressen.se/debatt/historiens-dom-blir-hard-mot-dig-lofven/

Publicerad 1 kommentar

Kommunerna ‘har det tufft’ för att man satsat våra pengar på en annan häst.

Vad som är det riktigt oroande med den här DN-artikeln är vad chefsanalytikern på SKR säger på slutet: vi har inte ens nått ålderspuckeln ännu. Kommunerna har alltså inte drabbats av mer än en mild västanfläkt av vad som vi vet ska komma.

Vi brukar höra att BB-avdelningarna har det kämpigt. Någon som undrat över hur det kan komma sig att det är så svårt att planera för barnafödandet? Det är ju som bekant några månader man har på sig innan det smäller… svårt att hitta en vårdkategori med bättre möjligheter till framförhållning. Säsongsvariationer förekommer förstås, men att det är mer eller mindre konstant brist, som i Stockholm, vad beror det på? Prognoser, hur svårt kan det vara? Det är ju sådant här vi spenderar massor med skatt för att det ska finnas när vi behöver det och som ska kunna dimensioneras rätt. Liksom dagis, förskola och skola. Inte heller så jättesvårt att beräkna behovet. Man har bokstavligen år på sig att bedöma hur stora barnkullarna ska bli och hur mycket pengar som måste avsättas.

Enligt DN beror krisen på att vi blir äldre. Didn’t see that coming, hey?

Faktum är att även tillsynes mer stokastiska variabler går att förutse. Antalet höftledsoperationer som behöver göras. Liksom antalet vårdbehövande cancerpatienter, hjärt- och kärlsjuka och antal människor som får en stroke t ex. Visst varierar det på lokal nivå, men för regionerna så jämnar trenderna ut sig med de stora talens lag och blir lätta att följa – och planera för. Lika lätt som det är att konstatera att alla människor i Sverige snitt blir drygt 80 år, och vilka behov de har, inte bara under sina första utan också under sina sista år i livet. Det är den livscykelanalysen som (s)taten inte betror oss själva att klara av, så de beskattar oss i förväg; (s)taten sparar ju så mycket bättre åt oss.

Ska kommuner och landsting verkligen behöva tänka på allt?

Eller inte. Pensionerna måste gång på gång reduceras eftersom man ‘räknat fel’. Vi blir ju hela tiden äldre, heter det. Men sanningen är att vår medellivslängd stigit måttligt under de senaste 30 åren – och i avtagande takt. Den har sannerligen inte varit särskilt svår att prognosticera den heller. Och lika dålig som (s)taten varit på att reservera pensionsmedel så har den varit på att reservera för äldresjukvård och -bostäder, som vi faktiskt också har betalat skatt i förskott för; det är så en livscykelanalys ser ut: under sitt yrkesverksamma liv betalar vi in både så att det ska täcka kostnaderna vi hade under tiden som barn och den tid som ska komma som pensionärer. Fast det här verkar (s)taten inte vilja låtsas om. Istället får vi nu veta att kommuner och landsting behöver mera pengar i skatt. För att ‘vi blir äldre’. Konstigt att man inte sett det på löpsedeln. Det måste ju vara världens största scoop: “VI BLIR ÄLDRE!”

…och så konjunkturen förstås. “Va?! Finns det konjunkturer?”

Se där. Det förklarar allt. En explosiv, totalt oväntad cancerepidemi.

Och tänk, så går konjunkturen ned också! Det var ju oväntat. Lika oväntat som alltid. Inte förväntar sig väl någon att (s)taten, som sparar våra pengar och gnetar för att få allt att räcka, så att vi själva slipper tänka på saken – inte ska väl (s)taten behöva räkna med konjunktursvängningar? Men något har väl ändå lagts undan, kanske man kan hoppas. För hallå! Har det inte varit högkonjunktur i Sverige och resten av världen i snart ett helt decennium? Har vi inte haft hög sysselsättning? Har vi inte redan världens högsta skatter? Borde inte ladorna vara fyllda!? Jodå, precis som de enligt S alltid är när de någon sällsynt gång tvingas lämna över styret; just före en begynnande finanskris, som 1976, 1990 och 2006.

Men nej, det verkar inte som om vare sig DN 7/12 eller chefsekonom Annika Wallenskog på Sverige Kommuner och Regioner (SKR) reflekterat över möjligheten att ladorna borde ha fyllts. Man tycks vilja ge intryck av att den offentliga sektorn är totalt oförmögen att acckumulera överskott, som sparas för sämre tider. Det är vi som ska skämmas, för att vi nu blivit äldre och ställer till det – och vi ska tycka synd om ‘de drabbade’, dvs kommuner och landsting. Så ser den nya berättelsen om Sveriges välfärd ut. Den som är på väg att förvandlas till ofärd. Och vad det är som egentligen har ställt till, det får under inga omständigheter nämnas.

Nu gäller det att (bort-)förklara varför allt håller på att gå åt helvete.

DN:s reportage är så lätt genomskådat att det skulle kallas för nudism om det gällt kläder och mode. Nu handlar det inte längre om att upprätthålla lögnen om att allt går så förträffligt bra. Den är passé. Nej, nu är det frågan om varför det inte går bra. Ett motvilligt erkännande: “En del av förklaringen till att barnaskarorna vuxit är den stora flyktinginvandringen för några år sedan.” Nota bene: flyktinginvandringen ‘för några år sedan‘ – det är viktigt att låtsas som om det knappt kommer en kotte över gränsen längre. Och medgivandet som sådant kallas för tvåsidig argumentering och är något som alla säljare – och politiker – jorden runt, vet är det effektivaste sättet att få folk att tro på vad du säger sedan. Nämligen att vi blir äldre – och att det är det som är huvudförklaringen.

Nej då, kommunerna har faktiskt inte drabbats – ännu.

Kom ihåg detta, när ni lyssnar på kverulansen från de över 100 kommunerna som har jätteunderskott. Nej, det beror inte på att man missat åldersökningen. Men, jo – den kommer, vänta bara.

Istället får man läsa och tolka motsatsvis, för att få rätsida på vad tidningen faktiskt förmedlar mellan raderna. Det är intressanta medgivanden som faktiskt görs. T ex att kommunerna ändå gör prognoser. Skönt att veta. Och man nämner ingenting om att dessa skulle ha slagit fel, så där tycks inte problemet ligga heller. De vet vad som ska hända, ja man tycks ha vetat det ganska länge, precis som väl var förväntat. Och, hör och häpna: vi har ännu inte hunnit till den verkliga ålderspuckeln, den som kommer kosta skjortan på kommunerna. Man måste därmed fråga sig varför kommunerna redan nu klagar så högljutt. Och hur mycket värre vi kan förvänta oss att det kommer bli.

Kan de ha valt fel att satsa pengarna på fel häst?

Mycket pengar till svaga kommuner alltså, trots att dessa ‘ännu inte fått känna på det’. Pengar från kommuner som haft förnuft att spara. Pengar som antagligen tas från vad som (borde ha) lagts undan för sämre tider.

Det är ju lite märkligt minst sagt att över 100 kommuner inte har nog med pengar ‘för sina åldringar’, trots att vi inte ens kommit till den verkliga puckeln, som vi för övrigt vet att åtminstone SKR redan förutspått. Har dessa kommuner tagit ut för låg skatt? Nej, de är sosseledda nästan allesammans, så skattetrycket har man hållit uppe väl. Så ska vi gissa? Kan de vara misskötta och har valt att ignorera alla prognoser? Och med misskötta, kan det ha att göra med att man tagit emot flyktingar för att få två års bidrag, utan att fundera på vad som skulle hända sedan? Och att man nu börjat fatta att man satsat pengarna på fel häst? Det är inget som artikeln i DN nämner om. Lika lite som vad som ska hända med de kommuner som skött sig och som nu, via det kommunala utjämningssystemet får betala för dem som inte gjort det. Eller vad ska hända när hela Sverige drabbas av den ålderspuckel SKR talar om. Vilka ska rycka in och betala notan då?

Mycket vuxenutbildning som inte givit några jobb. Mer sånt!

Ah! Så det finns kostnader som inte har med en åldrande befolkning att göra! Och som kanske var svår att förutse? Åtminstone för somliga?

Vi får en liten ledtråd till vilka de verkligt oförutsedda kostnaderna är. Som utjämningssystemet nu utformats så ska kommuner få extra bidrag om de har ‘stora utgifter för kommunal vuxenutbildning’ (vilket – se där! – tydligen går att medge har med flyktinginvandringen att göra). Och därmed ör det ordnat så att incitamenten ökar för att slösa bort ännu mer pengar på mer eller mindre meningslös terapi av detta slag. Eftersom vuxenutbildning alltså ger högre bidrag så lär det vara ett fortsatt gångbart recept, för den som erbjuder det är det ju gratis eller t o m lönsamt. För flyktingarna som utbildas är resultaten dock klena för att uttrycka det milt, se artikel Sunt Förnuft 4/12 – bara lite drygt en av fyra invandrare har lyckats erhålla en icke-subventionerad minimiinkomst (20.000:-/månad) efter åtta år i riket; resten går på socialbidrag eller har statliga hittepåjobb. Flertalet av de icke-subventionerade jobben är även de hittepå; snällanställningar i kommunerna. Ja, ni läste rätt: kommunerna. De där som det är så synd om nu, för att de inte räknat ut att vi blir äldre. Somligt tycks de fortfarande ha råd med.

Men det får vi ju inte nämna, det vore antagligen rasistiskt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Morgans ‘Lag om utlandsspionage’ avser tysta vanliga svenskars regimkritik och ‘hat’, inte utländska agenter.

Sossarna har alltid varit duktiga på att smyga igenom grundlagsändringar, reformer man inte slår på trumman om, eftersom de är impopulära och riskerar att förorsaka liv och kiv. Allt som har med begränsningar av yttrandefrihet hör hit. Men det gör väl inte ‘Lag om utlandsspionage’? Jo, det gör den. I allra högsta grad. Om grundlagen ändras så att Lagen om utlandsspionage (LUS) kan antas, så är 1984-Sverige ett faktum. Frilansjournalisten Jonas Persson visar med hårresande exempel i sin artikel i Katerina Magasin, hur det kommer se ut. Obs: Varning för starka ord och regimkritik (s).

Diktaturkritik ska kunna ge fängelse – men troligare bara kritik mot (S)verige

Åklagarna tillämpar HMF lite som de vill. Vi kan förvänta oss att LUS kommer få en lika skev behandling.

Det förslag (2017:70) som Lagrådet just nu håller på att behandla, och som varje insiktsfull medborgare bör förkorta till Morgans LUS, är förstås ett barn av justitieministerns hjärna. Ett exempel på lagens tillämpningsområden är texter som kan påverka Sveriges relationer med andra länder negativt. Den som skriver sådana begår enligt lagen en kriminell handling som kan straffas med upp till åtta års fängelse. Exempel på sådana texter är t ex sådant som upprör Vladimir Putin. Eller diktaturkritik mot Kina. Eller mot saudiarabiska spöstraff. Avgörande lär vara hur den kritiserade regimen reagerar. Kina blev t ex jättesura över ett satirprogram i svensk tv. Som Persson påpekar, så skulle sådan satir efter lagens införande kunna resultera i programansvarigas fängslande.

Javisst låter det absurt. Men lagförslaget ser verkligen exakt just så ut. Skulle jag gissa så är sannolikheten för att man kommer välja åtal liten så länge som ‘brotten’, dvs kritiken, inte riktar sig direkt eller indirekt mot vår egen regim. Återigen handlar det ju om hur åklagarmakten brukas; som det är idag väljer åklagarna t ex sällan eller aldrig att åtala för hat riktade mot majoritetsbefolkningen från minoritetsgrupper. Trots att lagen (HMF) finns där även för att skydda oss. LUS – Lagen om utlandsspionage – har därför stora möjligheter att bli en lag som inte bara tystar svenskarna utan också hjälper till att raserar rättssamhället med skev rättstillämpning.

Misstanke om förberedelse räcker för att Säpo ska få avlyssna och övervaka

Att göra kopplingar till Soros kan vara förbjuden regimkritik och anses ‘negativt för Sverige’ om LUS går igenom. 8 års fängelse? I alla fall är det nog för att Säpo ska få sätta en trojan i din dator.

Men fängelse är bara en del av den möjliga påföljden. Misshagliga element som begår den här typen av ‘brott’ ska staten nämligen också kunna övervaka. Och övervakning omfattar förstås även de suspektas familjer. Blotta misstanken ska faktiskt räcka för att installera övervakningskameror och avlyssningsutrustning. Morgan vill kriminalisera “efterforskning och sammanställning av uppgifter som skulle kunna skada Sveriges förhållande till andra länder och mellanstatliga organisationer”. Och en sådan misstanke är förstås ett faktum om någon börjar samla information, ringa telefonsamtal och ställa obehagliga följdfrågor. Vips kan den granskade GD:n eller ministern med ett samtal till Säpo se till att den bekymrade medborgaren/journalisten hamnar i förhör. Det blir, kan man säga, lite lättare att bedriva slapp och inkompetent myndighetsutövning i så fall.

Källskyddet upphävs för visselblåsare

Meddelarskyddet vill Morgan också upphäva. Det källskydd som vår grundlag normalt ger visselblåsare på olika myndigheter, när de hör av sig till en journalist. Persson exemplifierar med ett högst realistiskt exempel om hur någon vill granska vad det svenska stödet till Palestina används till. Efter att ha installerat trojaner i dennes dator så kan Säpo hitta bevis för ‘förberedelse till brott’ som skickar både journalisten och hans källor i fängelse – innan något ens hinner publiceras. Här blir det förstås extra svårt att bevisa sin oskuld om bevismaterialet hemligstämplas; ett inte helt osannolikt scenario.

Det här är det egentliga skälet till varför S nu så desperat försöker tysta regimkritikerna.

Blotta utbegärandet av offentliga handlingar, som t ex syftar till att bevisa vår regims samröre med islamistiska organisationer med bas utomlands, skulle alltså kunna sätta igång den här typen av aktiviteter från vår säkerhetspolis. Om man t ex kikar på hur Palestinabiståndet används lär ju den typen av förbindelser kunna ha som mål att avslöja just något sådant – ett mål som redan på förhand alltså inte kommer anses som legitimt, eftersom det är misstänkt brott mot LUS.

Yttrandefrihet – något (s)pinndoktorerna jobbar på att svärta ned

Genom att sätta ‘yttrandefrihet’ inom citattecken antyder biblioteksanslaget att denna frihet bara är ett fikonlöv och svepskäl för högerextremister att få framföra vidriga åsikter.

Bli inte förvånad över de stora rekryteringskampanjerna som vi lär få se i all regimvänlig press, för Säpo kommer behöva många nya resurspersoner för att klara all sådan övevakning, gissningsvis människor med kvalifikationer liknande ‘näthatsgranskaren’ Tomas Åberg. Säpo skulle med den här typen av verksamhetsinriktning snart likna östtyska Stasi även till omfånget.

Yttrandefrihet är ett ord som en stor majoriteten av svenskarna fortfarande ser positivt på. Det är (ännu) inte stulet eller nedsvärtat av vänsterdemagogernas spinndoktorer. Men man försöker. När biblioteken sätter upp anslag med ordet inom citattecken, som något otäcka högerelement försöker skydda sig bakom, så är det ett försåtligt angrepp, just för att misstänkliggöra begreppet. Sossarna gillar verkligen inte yttrandefrihet. Har aldrig gjort, på riktigt. Men så länge som vänsteråsikter ändå dominerat i såväl press som i public service har den kunnat tolereras. Men nu, när folk kollar av nätet allt oftare innan man formar sin åsikt, så är situationen helt annorlunda. Det är därför Morgan Johansson släppt sitt lagförslag. Det handlar inte om att fånga in någon Mata Hari. Det är dig, en eventuellt olydig medelsvensson, som han vill åt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Fly Sverige?! MSM har börjat använda högerns verklighetsbeskrivning. Inget annat är nytt.

När Löfven nu hånas över sin insats i Agenda, så ska man fråga sig varför. Det han sagt och gjort innehåller egentligen inga nyheter alls. Så här har Löfven – med lite periodvis vacklande och velande – låtit i alla år. Det är hur MSM agerar som vi har anledning att lyfta på ögonbrynen över. Det – och bara det – är det nya.

Nytt. Och gammalt.

Javisst är det oförlåtligt korkat att kläcka ur sig något sådant. Precis som det var för två år sen. Och fem. Och tio. Men då hejade MSM bara på.

DN har en lång artikel om hur den organiserade brottsligheten i Malmö fungerar. Om hur en butiksägare misshandlas och slängs ut från sin egen butik, varefter de kriminella helt sonika fortsätter verksamheten, tar betalt kontant eller via swish, fyller på från lagret med nya varor, som om de ägde butiken. Förutom att detta är chockerande på alla sätt, så är det inte heller nytt. Händelsen inträffade 2017 och inträffade efter flera hot och misshandlar. Det står inte ett ord i artikeln om att de kriminella straffats. Däremot att butiksägaren av rädsla och hänsyn till sin familj tvingats flytta utomlands. En två år gammal skandal, som nu slås upp stort av DN, världsledande samvete i det värdsledande samvetslandet Sverige. Det nya? Att DN skriver om det. Det oförändrade? Att ingen gör något.

Fly Sverige!? Världens tryggaste land? Ja, nu är tanken väckt även på DN.

Nej, någon referens bakåt till artikeln DN skrev då det begav sig finns förstås inte, för DN skrev inte om detta. Att någon flyr Sverige för att det är för otryggt här?! För att politiker, polis och domstol inte förmodas kunna göra något åt det. Ni hör väl hur illa det rimmar med pk-verkligheten, det betyder ju att Sverige kanske inte är världens finaste land! Det var en skandal som måste tystas, säkert eftersom vi ju hade kunnat råka tycka illa om förövarnas etniska grupptillhörighet. Undrar om det kan tänkas slå någon på DN, att anledningen till att mannen tog sin familj härifrån även kan ha berott på medias notoriska tystnad? Att ingen skrev en rad och att brottet fick kod 291 (allt misstänkt flyktingrelaterat är – fortfarande – hemligstämplat av polisen) och hamnade i arkivet? Det är inte bara politikernas svek att detta tilläts hända, glöm aldrig det, Dagens Nyheter! Men jag tror minsann att just detta är ett av syftena med den här artikeln. Att DN-journalisterna håller på att skapa en ny bild av hur deras rapportering ska uppfattas, både av oss läsare och av dem själva, när de tittar bakåt i backspegeln.

‘Jönssonligan’

Förändringen är glidande och subtil, allt annat hade varit för uppenbart. Och den där etniska tillhörigheten skriver man för säkerhets skull inget om nu heller, den är fortfarande irrelevant – här är DN fortfarande på Löfvens sida. Polisen som redogör för brottet bagatelliserar det och jämför med Jönssonligan. Han kallar det unikt, men medger att gängen snarast har gjort det till modus operandi vid razzior eller då de är jagade, att kuta in med knarket i butikerna. Att man med hot tar över legitima affärsverksamheter för att utnyttja dem som distributionscentraler – att detta pågått länge och att mörkertalet är stort: ingen vågar ju vittna. Allt sånt där som vi förr förknippade med maffia i Italien och amerikanska filmer. Men det är här i Sverige det faktiskt sker.

Nu är allt så bra. Alla gangsters är döda eller bakom lås och bom.

DN växlar sedan spår och hittar en invandrad butiksägare som kan förmås att påstå att det är bättre idag än det var då. Jamensåbra! Då kan vi vända blad och gå vidare, allt är löst nu! Som en läsarkommentar skrev: snart är det bara DN som håller på Löfven. En annan skrev: ‘att läsa DN är som att titta på ett konstverk med en enda färg’. Just så. Och den färgen är rödrött.

Demografin, dumbom.

Nej det är inget nytt med den här kriminaliteten. Sådant här startar inte hux flux från ingenstans. Det krävs tid för att mögelmycelet ska sprida sig in i varje litet skrymsle av samhället. Malmö ligger 10-15 år före Stockholm och Göteborg, med 55% män i åldrarna 15-45 som har utländsk bakgrund, de övriga två storstäderna har 44% och varje år ökar andelen med ca 0,7%. Ökningstakten tenderar dessutom att vara exponentiell – i Malmö är den snabbare. Det beror främst på demografin och de utlandsföddas höga nativitet. Snart kommer vi nog dock att utsättas för en synvilla; för när andra generationens invandrare föder den tredje så kommer de att räknas som etniska svenskar, och då kommer andelen ‘med utlandsbakgrund’ att börja minska – rent statistiskt. En ren illusion.

DN försöker vända och skapa ett alibi. Samtidigt som man vill fortsätta låtsas vara lojaka med S och deras statspajas.

Så artikeln som DN skrivit ger nu alltså faktiskt Löfven möjlighet att referera till hur bra det börjar se ut igen, efter ‘svackan’ 2017. Så här har MSM under snart två decennier agerat stödplank åt alla politiker som velat finna tröst i bomullsinvaggande skeva (och genuint falska) urval av verklighet. Så vad är nytt? Att man inte längre blir trodda.

Nej, det är ingen som tror på att det ska bli – eller redan har blivit – bättre. Det vet nog DN och därför är det svårt att tolka artikeln som ett stöd för Löfven, snarare ett nödtorftigt försök att låtsas vara fortsatt lojal med gamla PK-värderingar.

Kanske är DN:s reportage faktiskt inte ens menat som annat än den meningslösa kuliss den framstår som. DN försöker utföra ett reptrick där de fejkar fortsatt lojalitet till SAP och deras statspajas, samtidigt som de med sin rubrik frigör nya tuffa motvindar att blåsa kallt rakt mot den pk-position Löfven återigen flytt in i. I en läsarkommentar är det t o m någon som fick sitt första ‘Jimmie-moment’, och en kvinna känner sig ‘för en sekund’ som en Sverigedemokrat. Min gissning är att det handlar om någon som sannolikt stått långt, långt bort från sådana tankar tidigare. Båda får också många gillningar, tänk, av DN-läsarna.

Det låter som att det gjorde ont, Susanna!

Men att notera är också att DN IFrågasätt granskat bådas kommentarer (den gröna bocken visar det). Någon ansåg alltså att de bröt mot reglerna – de var uppenbarligen inte önskvärda. Och när en man påstår att SD varnat för detta för länge sedan, så är det två som säger emot, bland dem den notoriske S-propagandamaskinen Lars Gröndahl. “Nej”. “Det har de inte alls gjort”. Och även demnterarna får sina gillningar. Det nya? Indirekt så har förnekarna alltså accepterat att det som händer faktiskt händer. Nu har de retirerat. Men bara ett steg till nästa skyttegrav, där det handlar om att SD minsann inte är bättre än några andra. Det oförändrade? Etnicitet och invandring är lika tabu att tala om som någonsin förr. I alla fall om den påstås ha ett samband med kriminaliteten.

Att femton läsare gillar Johans kommentar – och att Ifrågasätt inte tar bort den – gillas inte av dem som vet att artikeln ger SD och alla invandringskritiska ännu mer vatten på sin kvarn. Oavsett om det varit DN:s verkliga syfte eller ej, så hjälper det inte att låtsas som att ‘det är på väg att vända’ eller, ännu värre, att ‘det redan har vänt’. Ingen (nästan) tror på detta längre. Inte heller den som krävde att Ifrågasätt skulle censurera.
Bland DN-läsarna anser nästan hälften att SD aldrig varnat för konsekvenserna av massinvandringen. Samma läsare som lika envetet hävdar att kriminalitet och invandring inte hänger ihop?

Pk-isternas förmåga att bortse från uppenbara samband är exakt lika stor som oförmågan att göra något åt problemen. Exakt lika, eftersom det är först när man vill se, som problemen kan lösas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad Lämna en kommentar

Klarspråk: DN ställer borgerliga värderingar mot liberala.

Nu börjar DN oroa sig över att L ligger och sprattlar på kvalgränsen 4 procent. Mest för att man nu två mätningar i rad legat just under densamma? Eller är detta mest en åthäva för syns skull, för den ‘oberoende liberala’ tidningsdraken, eftersom man nyss skrivit en betydligt mer engagerad pamflett för att gjuta mod i de likaledes bottendraggande miljöpartisterna. Det skulle ju se illa ut om man inte åtminstone försökte visa samma entusiasm för Nyamko Sabunis parti. Och så var det ju detta med makten – om tre år senast hoppas man ju på ett omval av sittande regering och då kan en röst på L vara bortkastad – särskilt om man når över ribban, men inte ansluter sig till ‘rätt’ gäng. Som för den ‘oberoende’ ledarskribenten (Wolodarski?), naturligtvis är S. Om vi inte visste det innan så vet vi det nu.

‘Vad värderas högst: liberala idéer eller en borgerlig identitet?’

Artikelns underrubrik är exakt citerad. Sällan har väl DN-redaktionen avslöjat sina sympatier på ett mer flagrant sätt. DN anser på fullt allvar att dessa båda inte bara är två helt olika saker, utan gör sken av ett motsatspar. Resonemanget man för är förstås att en borgerlig regering där SD ingår eller som stöttas av SD skulle vara antiliberal. ‘Någon värdegemenskap mellan liberalismen och den populistiska nationalismen finns ju inte’. Däremot så mycket mer, tydligen, mellan liberalism och socialism, dvs en regering som stöds av V.

Säg det till de östeuropéer som var med och störtade ondskans imperium och du riskerar som bäst att få ett asgarv tillbaka. Det var de liberala och nationalistiska krafterna som tillsammans välte kommunismen över ända. Att de båda ideologierna skilts åt är helt och hållet ett missgrepp, svagsinta liberala som vilseletts av de kulturmarxistiska strävandet att riva nationalstaten. Det har man gått på i väst, och liberalerna i öst har fått plikta – för östeuropéerna vet hur viktigt det är att vårda sitt nationella arv. I själva verket samsas nationalistiska och liberala krafter utmärkt inom konstellationen SD-KD-M. Liksom inom partiet SD. Detta går utomordentligt, för motsättningen mellan en ideologi som säger att man bör vara stolt över sitt land och vårda sitt kulturarv och en ideologi som vill värna våra individuella friheter – den finns helt enkelt inte!

Den är en chimär uppfunnen av DN och sådana, vars våta dröm alltid varit att få känna sig liksom lite smått revolutionära och mysigt progressiva, fastän de inte riktigt vågat ge sig hän. DN som gör allt för att begränsa yttrandefriheten för alla som inte håller med dem är allvarligt infekterat från första till sista spalt av sådant tankegods och det är en skam hur man missbrukar ordet liberal – så till den grad att sanna liberaler inte längre vill förknippas med ordet; Ahlmark och Ohlin skulle vända sig i sina gravar om de visste.

Nu inskärper DN sin flumliberala position genom att 1. understryka hur bra och viktigt det är att Sabuni lovat stå kvar vid JÖK:en, 2. det är olyckligt att hon omger sig med så många som inte gillar JÖK:en och 3. det svaga väljarstödet just beror på detta. DN menar dessutom att det 4. vore ‘en riskfylld strategi’ att försöka vinna tillbaka de väljare som känner sig svikna pga JÖK:en. Att det bästa är att stå kvar vid den.

DN har utan tvekan hjälpt till att forma L:s och Björklunds ställningstagande för JÖK:en och ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Hade man velat, så hade man kunnat peppa L att stå emot. Istället gjorde man allt för att få C och L att förråda sina allianskolleger. Att detta var en björntjänst visar väljaropinionen tydligt, särskilt L:s väljare ansåg att detta var ett svek. Men DN har rätt på en punkt. Att Sabuni inte lyft opinionsmässigt beror på att hon velar och är oklar och att detta beteende – självgenererande – gör det till ett svårt och osäkert projekt att vinna tillbaka sant borgerliga väljare. Vad DN däremot har fel i är förstås hotet om att de 3,9 procent som f n stöder Sabunis parti genast skulle flytta över sina sympatier till C, ifall hon tydliggjorde en ambition att byta block igen.

Sabunis person och hennes, före partiledartillträdet, mycket tydliga borgerliga profil svarar säkert för minst hälften av sympatisörerna. Dessa riskerar hon förlora allteftersom i takt med att även de blir besvikna, (precis som redan skulle skett med en viss annan partiledarkandidat). Samtidigt som hon knappast vinner nya från det socialistiska block hon fortsätter att alliera sig med.

Vi ska på sätt och vis vara tacksamma över att DN fortsätter att leverera björntjänstråd åt det parti som har samma etikett som tidningen falskeligen anger som sin egen varudeklaration. Följer Sabuni råden, så velar hon vidare på samma icke-övertygande vis och fram till valet har nog de allra flesta av de sant borgerliga väljarna hunnit fatta konsekvensen. Eftersom absolut ingen kommer stödrösta på partiet så är de kvarvarande spillrorna dömda att åka ur riksdagen. Ett parti vars sympatisörer får plats på läktaren under Häckens hemmamatcher. Fler kommer inte att sakna det heller.

Men den sant liberala frihetsideologin kommer leva kvar. Inom den nya högern, M, KD – och SD.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ja, det är samma gamla lördagstidning jag saxat detta ur, den med fem förstasidesblänkare som visar att västerlandets framtid är dunkel, som bäst. Det räckte med att vända en sida för att hitta ännu mer obehagliga kryp att bekämpa. Jag kommer vända blad en gång till, så se upp. DS.