DN ger i en insändare röst åt den godhetsångest som präglar medarbetare, vars agendajournalistik inte längre får ta lika stort utrymme som förut, helt enkelt av det skälet att de flesta tidigare så väl upprepade lögnerna är avslöjade. Då får insändaren lämna argument, som inte ens behöver vara styrkta, bara känslomässigt färgade och fulla av empati för en fortsatt flyktingkarusell och mer inströmmande genom det såll som nu enligt senaste förslag ska vidgas ännu mer, med nya anhörigregler, som för många gör Sverige till automatiskt ‘första land’ så fort man kommit in i EU, det ska räcka med en anhörig redan här. Det kommer innebära att länder som tidigare röstat emot, som Ungern och Polen, nu har goda skäl att säga ja – i dessa länder finns ju knappt en enda anhörig som nytillkomna kan anknyta till. Men det gör det i Sverige. Med råge.
Rubriken är närmast totalt missvisande. Migrationen KOMMER öka med dessa regler. Det finns ingen som helst anledning att tveka om den saken. Charlie Weimers, SD, slår in ännu en öppen dörr kan man tycka. Men detta är ju vad EU och Ylva Johansson faktiskt vill göra. Trots vad man (regeringen) säger här hemma.
Man skulle kunna tycka att vi redan gjort vårt och mer därtill, men inför utsikten att på detta sätt permanenta skevheten i mottagningen inom EU, så kan det vara bra om svenska väljare duschas i en ny dos snyftreportage. Jan Ola Forsberg är dock inte vilken godhetsivrare som helst, han är en filantrop som verkligen handlar som han lär. Och vill därför gärna göra reklam för sin sak, understryka sitt engagemang genom att etikettera sig som mottagare av fem afghanska barn. Det låter väl bra?
Men skenet kan möjligen bedra. Jag beslöt mig för att ta reda på den ekonomiska sidan av saken, och upptäckten var, som vanligt, värre än ens min mest cyniska tanke kunnat ana. Det är en veritabel liten guldgruva som Jan Ola sitter på. Och att generositeten i just den här socialförsäkringen är så stor kanske vi kan räkna ut, beror på att pengarna oavkortat lär gå till just de godhetstörstande själva. Det lär ju inte vara så många andra än just sådana som väljer att räcka upp handen, när familjehemsplacering av afghanska ‘pojkar’ på (formellt) 16-17 år ska göras. Man kan konstatera att regeringen inte vågat förlita sig på att någon faktiskt tar emot, man har sockrat anbudet. Rejält.
Min fråga, Jan Ola, vet du själv hur lönsamt det här är?
Hur mycket stöd i månaden uppbär du Jan Ola, för dina fem afghanska pojkar? Det står inte att du adopterat dem, så därför antar jag att det handlar om familjehemsplacering. Du kanske inte vet? Det är ju svårt att hålla reda på alla bidrag, så jag ska berätta. Om de är under 13 så får du i grundersättning 4336:-/barn, mellan 13-19 år 4927:-/barn. Härutöver i tilläggsersättning (för barn-/skolbarnomsorgsavgift, kostnader för umgängesresor till föräldrar eller andra närstående, specialkost, glasögon eller linser, kostsamma fritidsaktiviteter såsom ishockey, balett, ridning, semesterresor samt eventuella avgifter för färdtjänst) utgår sedan med 6110:- resp. 6898:-/per barn och månad. Totalt som lägst 52.230:- och som högst 59.125:-. Allt detta är skattefritt.
Men det är ju inte nog. Om du bor lite illa till så kan du få milersättning med 18,50 för skjutsning till de olika aktiviteterna. Och, javisst, man ger förstås även ett arvode för din välgörenhetsinsats. För de yngre barnen 6.357:- och de äldre 8.246:-. Denna ersättning är visserligen skattepliktig och inte pensionsgrundande. Men för eventuella inkomstbortfall har tidigare kompenserats med upp till 14.264:-/månad, de nya reglerna är oklara säger källan, familjehemmet.se. Totalt talar vi alltså som lägst om 31785:- och som högst 71.320:- per månad. Du må besitta ovanligt stor altruism, Jan Ola. Men den råkar också belönas så väl att den faktiskt inte behövs alls, det är nämligen få som tjänar så här bra. Upp till 120 lax per månad, varav nära hälften skattefritt. Du kan nog skratta hela vägen till Försäkringskassan. Och har råd att skaffa barnvakt när du och frugan åker till Mauritius på höstlovet.
Beloppen är per barn. Och det saknas begränsningar som minskar ersättningsnivån om antalet barn är flera. Ingen hänsyn tas alltså till ‘stordriftsfördelar’. Källa Familjehemmet.se
Ska vi gissa att Jan Olas fem ungar nu vuxit sig förbi formellt bidragsuppfyllande ålder? Att de börjar upplevas även av Jan Ola som de gökungar skattebetalarna har haft god anledning att kalla dem redan under vistelsen i Jan Olas hem? De har nog i så fall också sparkats ut. Och nu behövs alltså påfyllning i det lilla familjehemmet – för att bevara kassaflödet.
Magnus Stenlund Swish 070-763 97 02 Bg 591-56 40
Efterspel
Givetvis censurerade DN Ifrågasätt min kommentar:
Så jag svarade så här:
DN Ifrågasätt tycker inte att det hör till saken att upplysa om att debattinlägget skrivits av någon som tjänar upp till 120.000:- per månad på sitt lilla familjehem.
Det är ungefär motsatsen till hur man argumenterar när man vill att unga (och vuxna) ska lära sig att ifrågasätta fake news, dvs att det är viktigt att kontrollera vem som är källan och vad denne kan ha för intresse av att argumentera som den gör. Här kan det t ex handla om att barnens ålder nu snart överskrider formell nivå för att bidrag ska ges, och att det då skulle sitta bra med fler. Det hör till kritiskt tänkande, men få vet ju om detta. Genom att låta bli att censurera, så skulle var och en kunna göra sig en egen bedömning.
Utöver detta så säger uppgifterna som ges av familjehem.se att bidragen för mottagningen ligger på en nivå som för många av oss förefaller orimligt generös, hur kan det inte ha med saken att göra?
Att varje barn kostar svenska staten upp till 24.000:-/månad är ju något var och en måste ta i beaktan när man ställer sig bakom eller tvärtom säger nej till fler. Eller menar Ifrågasätt att den här artikeln bara handlar om vad vi i våra drömmar vill? För i så fall vill jag ha fred på jorden och att alla ska få bo i varsin herrgård.
Undrar bara hur stort intresse det är att skriva artiklar om något alla kan instämma i, som om det inte fanns en kostnad och baksida, som vi liksom inte ska känna till eller bry oss om.
Att driva en åsiktsagenda, som innebär att man medvetet vill förorsaka svenska folket lidande, från en plattform som DN, med ett fortfarande betydande inflytande över den hjärntvättade och politiskt korrekta allmänheten, det är självfallet moraliskt helt oförsvarligt. Och enär Löfven ser över möjligheten att förbjuda ‘högerextremism’ så bör vi inte rygga för möjligheten att även göra vänsterextremism olaglig – och straffbar. Beroende på hur framtiden utvecklar sig, så kan det snart finnas en politisk vilja att åstadkomma något sådant – vilket är viktigt att alla godhetsmånglare blir medvetna om. De ska nämligen få en ärlig chans att sluta i tid, och göra avbön. De ska veta att det kommer bli trångt i dörren en dag, och att den mest förhärdade då kommer stå ensam kvar, när syndabockarna skall utses.
Björn Wiman är en av DN:s allra mest kulturmarxistiska reportrar. Han gör nu vad han kan för att elda på de mångfaldskramande och massinvandringsälskandes omättliga längtan efter att få känna sig bättre än alla andra. Så här uttrycker han sig (obs särskrivningen, han kan inte ens svenska):
Det går att påminna om att de miljoner människor som befinner sig på flykt i världen i dag kommer att bli mångdubbelt fler i framtiden till följd av klimatförändring och konflikter. Folkvandringens tid har bara börjat. Vi kommer att vara tvungna att lära oss att leva tillsammans under betydligt hårdare villkor än så här.
Ett citat som mer än antyder att vi nu alla måste förbereda oss på hårda umbäranden för att massinvandringen ska kunna fortsätta, så som de troende anser oundvikligt – och rättfärdigat, just genom vårt lidande. Mycket obehaglig läsning; sådana som Wiman visar att de inte är beredda att backa från orimliga utopier, oavsett alla empiriska iakttagelser om hur illa detta faktiskt fungerar. Han förespråkar mer av samma ändå och hans tal om de umbäranden som svenskarna kallt måste räkna med, är i själva verket troligen en lockelse för dessa fanatiskt troende. Massinvandringsreligionen börjar likna en dödskult.
Wiman har mage att kalla denna egoistiska längtan efter att få känna att man står över alla andra, för – ‘anständighet’. En studie i kulturmarxistiskt tvärtom-språk.
Men så kan man ju inte skriva på DN Ifrågasätt, då blir man censurerad. Bland alla uppskattande godhetsknarkares hyllningar fick jag dock faktiskt kommentaren nedan att stå kvar:
Hur orkar du Wiman?
2015 hade godhetskramandet nått sådana proportioner att ingen vågade säga att kejsaren var naken. Kollektiv masspsykos.
Idag är det inte bara misstankar som bekräftar att 9 av 10 som söker sig hit och till Europa är ekonomiska flyktingar. Eftersom det föds 80 miljoner nya potentiella ekonomiska flyktingar varje år i de länder man ‘flyr’ ifrån så kommer det inte någonsin finnas en chans att vi (Sverige, Europa, Västerlandet) klarar att ta emot dem alla. De som registrerades som flyktingar var för bara tre år 69 miljoner och att det är 80 miljoner nu enligt Wiman visar bara hur meningslösa vår flyktingmottagning var. Inte bara ett sisyfosarbete, utan ett där stenen som ska knuffas uppför berget blir större och större, som en snöboll.
Detta visste många redan 2015, men då var det ingen som ville lyssna. Sen slog verkligheten till. Kostnaderna började bli svåra att dölja. Man började få tala om hur omöjligt det var att integrera dem som kommer från nedre vänstra hörnet i kulturmatrisen med oss svenskar, i det övre högra, att vare sig vi eller dem, med försvinnande få undantag, skulle kunna tänka oss att gå ens halvvägs, därmed aldrig kunna mötas. Det blev t o m möjligt att tala om brottsligheten som följt i spåren och den överrepresentation som finns bland de huvudsakligen icke-integrerade bidragsflyktingarna.
*
Att bortse från allt detta och fortsätta propagera för mer av samma är brottsligt dumt. Systematisk hjärntvätt. Försök till, medhjälp, anstiftan eller huvudansvar för åstadkommande av svenska folkets orättmätiga lidande; uppsåtligen eller genom vårdslöst handlande. Det må vara de lege ferenda, Björn Wiman, lag som bör gälla, men ännu ej är fäst på pränt. Men en ekonomisk härdsmälta och ett enda regimskifte efter det, räcker faktiskt för att skapa de lege lata; förvandla dumheten till brottslig även enligt gällande lag. Kom ihåg det; att propagera för att medvetet låta svenska folket lida, för att tillfredsställa ditt eget behov av godhetsfix, det är direkt uppsåt. Och för sådan finns inga förmildrande omständigheter i min lagbok.
TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.
Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.
Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.
Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas
Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.
En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.
… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan
Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.
Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.
Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:
Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?
Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.
Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta
Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning
Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.
Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.
Sverige har slutligen även högst pensionsålder
Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.
Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.
Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.
Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.
Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.
Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.
Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40
Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.
Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?
*
Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.
Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.
Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary
Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.
Utlandsmarknaden – ett moment 22
För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.
Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av
Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.
Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild
Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.
Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.
Den svenska antiintellektualismen
Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.
Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden
Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.
Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018
Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.
Citat från engelsk Wikipedia.
Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.
Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar
Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.
Gillades inte alls på Linkedin. Men till skillnad mot dig, så hade man ju inte ansett sig behöva läsa, för att ha sin uppfattning klar. Nämligen att man inte ska behöva läsa sådant här, från såna som mig.
Samma dom fick jag redan för ett par veckor sedan i DN Ifrågasätts läsarspalter. Jag stängdes av efter att man samlat ihop ‘bevisen’ mot mig på ett sätt som visar att man alldeles uppenbart bara väntat in rätta tillfället.
Överklagandet, skickat fyragånger, inget svar.
Så här såg det ut i min mailbox, en sen kväll för snart tre veckor sen. På två minuter hade jag censurerats och blockerats. Ett så raskt och rådigt ingripande att Gestapo nog hade låtit sig imponeras.
Man samlade raskt ihop fyra kommentarer från fyra olika trådar som legat ute en hel dag, javisst är det klart att man redan hade stenkoll. Avsikten var glasklar: att hitta ett svepskäl och förevändning för att stänga av mig.
Obs: min kommentar är alltså en upprepning av Pers t o m ‘Afrika är inget land’. Men Per blev inte blockerad, bara jag.
Om ni undrar varför DN Ifrågasätt gjorde detta, så ska ni titta på hur kommentarsfälten nu ser ut. Min hårda kritik saknas och de regimvänliga har tillåtits breda ut sig. DN valde att plocka bort mig för att polemiken var på väg att hårdna ytterligare och de såg vart vinden blåste. Kan det ha med nytt statsstöd att göra?
Min korrigering av ett felaktigt påstående togs bort. Jag höll inte god ton. Den som lämnat felaktig information hade dessutom både elak och dumdryg i sin kommentar. Men med ‘rätt åsikt’ i DN, så räknas det inte.
Kommentar utan källa, med felaktigt påstående, godkänd av DN Ifrågasätt (den gröna bocken visar att man gjort en bedömning). Medan mina kommentarer närmast per slentrian censureras om de saknar källa. Möjligheten att moderera kommentarer utan källa utnyttjas för att ge sig själva frikort till en helt godtycklig censur.
Regimens statsstöd till gammelmedia – och facebooks
Intressant är förstås att DN och Wolodarski faktiskt under en kort period stod på samma sida som jag i den pågående Coronadebatten. Det måste väl ha varit första gången någonsin vi hamnat i vapenbrödraskap, och antagligen sista också. För sedan jag blockerades har man tydligt tonat ned kritiken mot Tegnell och sossarna. Kan detta månne ha att göra med det nyinrättade statsstödet till gammelmedia, som regimen ansåg vara av så stor betydelse att ge, just innan man gick ut och begärde att få extraordinära befogenheter? Eller var det istället Facebooks miljardstöd till världens MSM som fick Wolodarski att tystna?
Nog för att det kan ha räckt med att PW fick känna av hur det känns att stå som outsidern och bli mobbad av de medier som istället raskt rättat in sig i ledet. I alla händelser så tajmades min avstängning, beslutet om provdiktatur och den påföljande medietystnaden exakt med beskedet om statens och Facebooks mediastöd. Det senare f ö totalt okontroversiellt tydligen, enligt de mottagande medierna.
Allmänhetens självutnämnda företrädare, vänstern, har aldrig älskat yttrandefrihet
Coronabekämpning är enligt den kloka allmänheten som stöder Folkhälsans bedömning, reserverad åt Anders Tegnell att avgöra hur den ska gå till. Det är också för tidigt att säga om den är bra eller dålig till åtminstone efter 2022. Den nya expertövertron försvaras med näbbar och klor av de troende. Och den riskerar att få långtgående konsekvenser. Det tog bara ett par veckor för Löfvens skurkregim att opportunistiskt utnyttja tillfället för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter.
Efter att denna provdiktatur, påhejat av auktoritetstroende röster så småningom på vingliga fötter reser sig ur askan efter Corona, så är det förstås många fler frågor som kan vara tabu, ‘med hänsyn till landets intresse’. Läget kommer ju kunna vara svårt, nationen måste stå samlad. Vi kan förvänta oss att man, givetvis med den lättmanipulerade allmänhetens stöd, kommer vilja expert-reservera rätten att offentligt diskutera följande:
Utförd (eller inte utförd) Coronabekämpning
Försvar och beredskap (särskilt bristen på dito)
Övervakning (av illojala medborgare)
Ekonomiska åtgärder ‘vidtagna mot Corona’ (liksom sådana som inte vidtagits)
Åtgärder som begränsad yttrandefrihet i ovan nämnda frågor
Och eftersom dessa åtgärder intimt hänger samman (eller anses så göra) med följande ämnen, så lär även allt detta vara minerad mark att beträda:
Klimatåtgärder
Invandringspolitik
Kriminalitet, rättsväsende och juridik
Nationalekonomi, statsbudget och offentlig sektors finanser
Skola och pedagogik, HBTQ-frågor
Jämlikhet, intersektionalitet och ‘positiv särbehandling’
Nationalism, historia, kultur
Men i övrigt kommer vi förstås få säga vad vi vill – så länge som vi inte uttrycker oss ‘hatfullt’. Vi är ju ändå en demokrati, eller hur? I alla fall enligt Morgan Johanssons definition.
*
Visionen ovan vill jag inte kalla för min egen. Jag är tyvärr övertygad om att den just nu föresvävar varje rättrogen partistrateg på Sveavägen 68. De som just nu ber till gudinnan Corona, partiets nya skyddshelgon och räddande ängel. Halleluja! Nu kanske man inte ens behöver skjuta upp valet.
Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.
Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin
Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.
Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?
Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.
Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden
Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.
Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.
‘Spekulationer’. Ändå alltså.
Noll hälsoscreening
Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .
Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?
Anhöriginvandringen fortsätter
Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.
‘Papperslösa’ spridare
Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.
Hotet om flyktinginvasion från Afrika
Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.
Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?
I DN diskuteras förnedringsvåldet av två psykologer. Artikeln är lång och centrerar främst kring det horribla fall där en svensk pojke (i massmedia under det fingerade namnet Liam) rånas, misshandlas, tvingas ta av sig naken och blir pissad i munnen på medan man kallar honom bland annat för ‘svennejävel’. Mordhot utdelas både mot Liam och mot hans familj. Gärningsmännen är två 16-åriga flyktingar från Afrika. De båda kvinnliga psykologerna har massor att säga, men varken offrets eller gärningsmännens hudfärg kommer upp. Så jag skrev två kommentarer under artikeln för att komplettera den.
Invandrare krigar mot svenskar. DET är vad vi vetat i 20 år.
Artikeln ‘Invandrare krigar mot svenskar med rån’ kommer upp nedan bland DN:s läsarkommentarer. Och jag har den alltid med i läsartrådar, då ämnet tas upp. Alla journalister på DN måste vid detta laget känna till den väl. Ändå väljer man att förbigå den i tysthet. Man har inte tagit initiativ att ta fram artikeln, forskaren Petra Åkesson eller hennes argument, om att det är hat mot svenskarna som ligger bakom. Ingen ny intervju eller artikel där man vågar nämna pudelns kärna.
Att minoriteters hatbrott mot svenskar skulle utgöra problemet nämns inte ens. Nu har ju t o m SR haft intervjuer kring detta ämne. Man vågar fråga åklagare och ‘hatbrottsexpert’ varför sådant här inte åtalas just som hatbrott. I nätmedia diskuteras detta öppet och sedan länge har man i Danmark en rubrik för detta: ‘dominansvåld’. Det är hatbrott enligt lagens bokstav. Ärligt talat: piss i munnen och ordet ‘svennejävel’ – kan bevisen bli mer solklara?
Gänguppgörelsen med rapparen blandas in i artikeln, som ett uppenbart päron bland äpplena. Detta slogs upp stort i DN samma dag som domen som refereras till ovan, kom mot de båda 16-åringarna – från Afrika – som pissade på den svenske pojken, ‘Liam’, som de kallade svennejävel. Man fick inget straff, ett par månaders ‘ungdomsvård’. Ännu ett hån.
Att man i DN diskuterar fenomenet utan att nämna hudfärg på förövare eller offer, känns nästan som att befinna sig på en annan planet. Som bäst yrvaket och kusligt oinitierat, särskilt när man alltså har artikeln från 2006 att utgå ifrån. DN-redaktionen tycks snarast vilja ha denna artikel ogjord.
*
Min första kommentar, ovan, fick stå ett tag, och jag bestämde mig för att skriva en till, jag ville göra klart att detta är ett hatbrott, hets mot folkgrupp:
För ‘Liam’ – offret – är domen ett hån
Det blev i praktiken två-tre månaders straff i fallet man tar upp; domen är ett hån till mot offret. Vars ångestattacker givetvis också handlar om vad som ska hända efter att han vittnat mot dem. Han uttrycker i domen en stark oro för att förövarna ska ge sig på hans småbröder, såsom de hotat med.
Det är vanligt att offer inte vågar vittna. Och det är begripligt eftersom det också är mycket vanligt att förövarna hämnas. Svenskt rättssamhälle visar att man inte tar detta på allvar. Och åklagaren påstod sig inte se motiv till att åtala för hatbrott, vilket vid fällande dom hade adderat åtskilligt till straffet, åtminstone om man följt rådande praxis.
‘Hatbrottsexperterna’ låtsas inte veta: Ingen har fällts för hatbrott mot svenskar.
I SR diskuteras frågan med åklagare i Malmö som specialiserat sig på hatbrott, och hatbrottsforskare i Umeå. Man låter pinsamt yrvakna. Men medger som princip att hatbrott mot svenskar täcks in av Lagen om Hets mot Folkgrupp. Man kan inte ‘på rak arm’ komma på någon som fällts. Trots specialkunskaperna.
Sanningen är att det är exakt noll som fällts. Det finns en dom från Norrköpings TR, där rekvisiten på hat sattes så högt att det verbalt i praktiken är omöjligt att bli fälld, om hatet är riktat mot svenskar. Flera JK har bidragit till denna syn, där man tvärtemot lagens förarbeten hävdar att svenska offer inte alls är inkluderade. Men det är de. Och i dessa situationer är det mer än hat. Det är hat som omsatts till de mest brutala handlingar. Jämför gärna Romstadgans 7 artikel, folkrättsbrott. Det är där vi bör ankra.
Det lågintensiva kriget mot DN Ifrågasätt
Ni kanske tycker att de här kommentarerna var relativt självklara, moderata och underbyggda med logik, nog för att inte behöva ifrågasättas. Det tyckte i alla fall jag, när jag skrev dem. Men en kvart efter min andra kommentar blev de censurerade av DN Ifrågasätt (kortade svar):
Så jag försåg de båda inläggen med följande referenser:
Fem minuter senare så censurerar DN mig igen. För båda inläggen. Med samma motivering!
Då ledsnade jag på trakasserierna. Ja, jag bestämde mig faktiskt för att lägga av med kommentarer på DN Ifrågasätt överhuvudtaget. Hoppet om att kunna omvända en och annan där vägde helt enkelt inte upp kostnaden i tid och ansträngning. Men jag skrev en protest. Det fick bli mitt avskedsbrev:
Till min överraskning, kommer så detta svar, sent om sider:
Vad betyder denna seger?
Vinsten med den här segern kan tyckas vara mindre. Rättelsen skedde så sent på eftermiddagen att få läsare fanns kvar, som ni ser ovan, nästan inga gilla-markeringar eller svar. Så står det kvar än idag alltså. Mycket skrik för lite ull? Jag tycker inte det. Dels har nu skapats ett prejudikat. Båda dessa kommentarer kommer kunna hänvisas till och upprepas, varje gång som DN försöker sig på att spegla detta ämne igen, utan att ta upp frågan om etnicitet. Dels är jag övertygad om att DN Ifrågasätt mjuknat. De kommer inte att slentrianmodifiera mig i förstone igen. De senaste dagarna har man faktiskt godkänt allt jag sagt, trots att jag tänjt på gränserna en del.
Jag hoppas nu att ni som läser detta vill hjälpa till att utnyttja den här öppningen i DN:s kommentarspalter. Det håller just nu på att ske en islossning, men det kan frysa till igen förstås. Och förnuftets röst är viktig, för DN-läsarna är fångade i en helt annan verklighetsuppfattning. Eller vad sägs om den här kommentaren:
Ju fler som syns till med åsikter som står för det nya, desto mer vänjer vi både moderatorerna och pk-folket vid mothugg. Länka gärna till det här inlägget, och till länkarna sparade här, när det frågas efter källa. Var hövlig mot andra kommentatorer så långt möjligt och låt er inte provoceras i onödan av enfald och påhopp. Det är jobbigt och frustrerande. Men det är här, i DN:s kommentarsfält ni kan göra verklig skillnad – de här människorna styr fortfarande Sverige.
Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.
Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:
När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.
Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.
Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.
Hur det kryper närmare, in under skinnet.
Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.
Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.
Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.
Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.
Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?
Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.
Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:
Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.
Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:
De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?
De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.
Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).
DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?
Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?
DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.
Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.
Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.
Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.
Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:
Det finns en myt som MSM försöker sprida, som handlar om att vi nu minsann har kommit till insikt om en massa saker. Inte minst gällande sambanden mellan invandring och kriminalitet. Och om islamism och islamofobi och så kallade hatbrott. T ex i en ledare i DN som försvarar fd s-gruppledaren Anne-Sofie Hermansson i Göteborg. Hon står nu inför rätta för hatbrott, anmäld av två muslimska kvinnor som inte fick komma till tals på en scen betald av kommunen, och som inte fick stödpengar av den – Hermansson hade nämligen sagt att detta skulle vara att ge extremister en plattform de inte förtjänar. Så sant. DN:s ledare, en S-pamp och jag är överens. Det händer inte varje dag. Så varför är jag ändå sur?
DN vill utge sig för att vara yttrandefrihetens försvarare, när det i själva verket bara handlar om att rycka ut och stötta en åsiktsfrände med rätt partibok. Och man har ju rätt i sin rubrik: medan svenskar straffas för att uttrycka s k ‘islamofobi’ så har kan islamisterna fritt ägna sig åt hatbrott mot svenskar. Inte bara oralt sådant.
Jo, samma tidnings chefredaktör anser i en annan ledare införd någon vecka tidigare, att Alexander Bard inte ska få agera lekledare på TV4, eftersom han deltagit i en debatt med AfS partiledare. Så Bard måste sparkas anser man. Guilt by association, och med levebrödet taget ur munnen som straff. Så liberalt! Nästa steg är att kasta folk i fängelse, PW, varför inte propagera för det med, ‘oberoende liberal’ eller inte… Wolodarski (liksom Sydsvenskans likaledes påstått liberala chefred. Rehnqvist) framstår därmed som mer mån om att komma till en S-pamps undsättning än att skydda yttrandefriheten per se. Och i Expressen ges plats åt 75 kultur- och mediapersonligheter att agitera för att Hermansson ska fällas. Rena lynchmobben! Så långt har vi alltså kommit i vår uppgörelse med föreställningarna kring vad mångkulturen gör med Sverige.
I Sverige står fortfarande ‘ett hav av människor’ bakom islamisterna.
De här söta vännerna, nedan t.v., och ytterligare ett 50-tal, tyckte att Hermansson hade varit dum, och de har nog rätt i att det fortfarande handlar om alldeles för många ‘vanliga svenskar’ som anser ‘islamofobi’ vara ett stort problem i Sverige. Även om delar av MSM då och då luftar kritik mot islamistisk extremism så är man alltid noga med att tala om att dessa bara utgör ett litet fåtal av det muslimska kollektivet. Hur vet man det? Vad grundar man den optimismen på? I bästa fall en ytterst snäv definition, i sämsta fall bara en from förhoppning, för Sverige för inte statistik om sådant. De undersökningar som gjorts utomlands talar istället om att en 2/3-majoritet faktiskt är antidemokratisk och sätter sharialagar före hemlandets lag, en klar majoritet är homofoba och nästan hälften är antisemiter. (se tidigare artikel om Ruud Koopmans m fl statistik). Men sådant publiceras inte av svensk MSM.
Man tonar istället alltid ned kritiken vid de tillfällen den ges. DN:s ledare ville t.ex. inte berätta vilka anmälarna av Hermansson var för några. Dvs att de var just islamistiska extremister. Se gärna Ann Sidbrants kommentar t.h. Nej, sådant klarspråk är för känsligt. Och någon ville inte ha Anns kommentar kvar heller, det ser man på den gröna bocken. Att hon ändå fick stå kvar berodde troligen på att hon angivit en hel drös med källor också.
Bland de övriga undertecknarna var även bl a Mattias Gardell, vår sannolikt allra islamistvänligaste professor.
Ann Sidbrant skrev i en läsarkommentar om de båda extremisterna som nu åtalar Hermansson och får stöd av Expressens debattsida. Gå till artikeln och hitta alla länkarna hon skickar med. Allt är fakta.
Nej DN, det var inte sämre förr
Anno 2020 borde förstås vara bättre än anno 2012, som DN-ledaren gör en hypotetisk jämförelse med. För det är sant att 2012 var illa. Idiotin blommade och ingen fick säga emot. Men i själva verket är det nu värre än någonsin. Vi rusar baklänges, bort från alla kunskaper och insikter vi borde ha tagit till oss. Ja, jämförelsen blir ännu mer ofördelaktig när vi jämför med DN 2006. Då var det nämligen fortfarande möjligt att kalla en spade för en spade, som vi ska se nedan. T o m på DN! På ett sätt det inte längre är idag. Nej, när DN påstår sig veta varför de kriminella filmar sin förnedring av sina offer, så är det ett icke-svar vi får från den norske ‘experten’, en kriminolog vid namn Sveinung Sandberg:
Så det finns ingen rationell förklaring? Var det svaret som DN:s rubrik lovade oss? Eller vänta! Sveinung har en möjlig förklaring till… Se t.h.
Japp! Nu är det internetporren som är den skyldiga. Ungefär som videovåldet på 80-talet. Varför inte lägga till de knarkande ungdomarna i Djursholm också?
Vi visste att detta var hatbrott redan 2006
Ingen har vad jag vet påstått att porr skulle ha blivit mer våldsam de sista fem-tio åren. Så varför skulle den ha med dominansvåldet och förövarnas behov av att filma sina dåd att göra? Med den förklaringen så lär vi aldrig få ordning på någonting för porren är det ingen som kommer kunna stoppa. Nej detta dominansvåld, som man träffande kallar det för I Danmark, handlar om hat. Och det visste man redan 2006. Så jag skrev följande kommentar till det ‘norska expertutlåtandet’:
Här lovar rubriken att man har ett svar. Men se det hade man inte alls. Men i DN-artikeln från 2006 (se Manne Ekhöjds kommentar nedan), så hade man den på kornet: invandrare (eller andra generationen sådana) njuter av att förnedra sina offer – därför att de är svenskar. Man känner ressentiment mot svenskarna som grupp, av skäl som närmast kan beskrivas som mindervärdeskomplex.
Ressentiment är ett finare ord för hat, som alltså inte gäller viss person utan den grupp som personen tillhör. Det är m a o rasism – hatbrott i dess allra tydligaste och grövsta form dessutom, och bör därför göra straffbedömningen hårdare, precis som när hatbrott konstateras i andra fall; även svenskar ska och bör faktiskt skyddas av Lagen.
Jag censurerades för ‘spekulation’. Trots att min källa alltså var angiven i fjärde kommentaren under min egen. Och detta var alltså min källa (med rubrik nedan: “Invandrare ‘krigar’ mot svenskar med rån”. Så jag skrev en ny kommentar, med källan och direkta citat:
Att läsa BRÅ:s rapport räckte inte för Petra Åkesson. Och 2006 så gick detta bra att publicera. 2020 blir man censurerad när man som läsarkommentar hänvisar till den.
Min andra läsarkommentar, ett par citat ur artikeln (min kursivering):
De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. […] “Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt “, sade en av pojkarna. […] Varför detta hat mot svenskar?
“Dom hatar ju oss”, svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. [..] “När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.” “Slut citat.
Min läsarkommentar summerade sedan:
“Jag censurerades [första gången, min anm.] sannolikt för att jag påstod att dessa brott drivs av ett ressentiment mot svenskar. Men detta ovan är ju själva definitionen av sådan! D v s här säger ungdomarna själva att de drivs av hat. Detta riktas mot en någon pga dennes tillhörighet i en viss folkgrupp – svenskarna. Och detta är i sin tur en rak definition av hatbrott.
Hatbrott ger högre straff och uppmärksammas mer än andra brott, därför att rasism i Sverige anses vara extra förkastlig. Nu är det därför dags att uppmärksamma dessa brott – mot svenskar. För här talar vi om bl a avskurna öron, rånoffer man stjäl kläder av och tvingar kyssa rånarnas fötter; barn som torteras i timmar och som man pissar på, skrattar och filmar. Hur trasiga blir de offer som tvingas genomleva sådant? Det här är verkligt allvarliga brott – och de ökar exponentiellt. Samtidigt som DN citerar kriminologer som uppenbarligen inte ens har läst Petra Åkesson och som svamlar om påverkan av att titta på ‘grov nätpornografi’. De hatbrott som polisens ‘hatgrupp’ fokuserar på är istället äldre tanters Facebookinlägg.
Men inte heller den kommentaren gick bra att ha med i DN 2020. Censurerad efter 20 minuter. Två ytterligare kommentarer censurerades likaså. Frågan är så känslig uppenbarligen att det inte går att nämna ett endaste pip om den. Så ser DN på yttrandefriheten. Åtminstone i just den här frågan. Och med den här åsikten. Svennehat förekommer inte, för det får inte finnas – och finns det ändå, så får det i alla fall inte kallas för vad det är.
När ett äldre par, 85 och 90 år gamla, är så pigga att de klarar att leva tillsammans på en gård, så är det vackert. Är det inte så många av oss skulle vilja kunna göra? Och för alla med respekt för livet så borde de väl vara fredade för det besinningslösa våldet som plågar det svenska samhället idag. Det känns så ovärdigt, malplacerat och borde inte behöva nämnas som en möjlighet och risk. Men så är det förstås inte, för de som står för våldet har ju ingen respekt för livet. Eller för vanliga människors värderingar. För dem är detta bara ett mjukt mål. Ett lätt sådant.
För Sverige var detta bara ännu en fraktal som skalades av. Ännu en liten knappt synlig spricka i en redan krackelerad mörk is, som vi alla innerst inne vet är mycket tunnare än vi vill inbilla oss, men som för de flesta av oss ändå fortfarande håller. Men medan vi trampar på så kommer livet för denne man och hans kvinna aldrig bli detsamma igen. Kommer de låsa dörren och aldrig öppna den mer för en främling? Kommer de kunna sova lugnt igen? Kommer de ens att kunna återvända till gården?
Våld mot försvarslösa, barn eller äldre – för oss ett självklart tabu. För förövarna? Något riskfritt.
Jag vet inte om mannen gjorde motstånd eller blev upprörd. Eller om han bara upplevdes som alltför långsam och förvirrad. Men man ansåg det i alla fall nödvändigt att slå både honom och hans fru – hota med kniv! Räckte inte den fysiska överlägsenheten till ändå? Eller var detta ett sätt att bli av med den egna frustrationen och spänningen? Kanske var det underhållande, ett sätt att få känna sin makt och offrets förnedring och smärta. Och det behövde för all del inte vara så att man slog särskilt hårt. Men är man 90 så kan det räcka med lite för att slå av ett nyckelben eller ge en bruten käke. Komplikationerna kan vara för evigt och de kan tillsammans med den psykiska ångest de framkallar förorsaka ändlöst lidande och förtidig död. Det vet ni, men kanske inte rånarna. Det lär de väl i alla fall hävda om de ställs inför rätta. Det är bara det att jag har en bestämd känsla skiter fullständigt i den informationen. Och att deras straff, om de ens skulle komma att gripas, kommer bli alldeles för lindrigt.
Man dödade inte sina offer den här gången. Men man dödar på det här sättet allas våra möjligheter att leva slutet av våra liv på ett värdigt och tryggt vis. Vår möjlighet att känna denna trygghet har förvandlats till naiv och livsfarlig tilltro. Nu måste vi alla skaffa larm och taggtråd på våra ensligt liggande hus. Nu måste vi en gång för alla låsa ordentligt om oss. Och många av oss kommer aldrig våga öppna dörren igen för någon de inte känner. Nej, den svenska kulturen är passé, föråldrad, enfaldigt godtrogen. Den får skylla sig själv som inbillar sig något annat.
Polisen har “vissa vittnesuppgifter.” Kan dessa inte vara värda att förmedla till allmänheten?
DN och Polisens signalement: ‘en man och en kvinna’
Är det verkligen komplett omöjligt att lämna ut signalement på sådana här vidriga förövare? Det är ju nästan så att man hoppas att det nån endaste gång ska vara en etnisk svensk, så polisen och DN anser sig kunna göra det, bara för att prio ett faktiskt ändå är att dessa groteskt känslostörda individer ska åka fast och aldrig mer kunna förstöra livet för någon igen.
Men det gick alltså inte. Inte den här gången heller.
Inbillar man sig verkligen att man ska lyckas att på detta sätt undvika göra rasister av oss? Är det inte rent av tvärtom? Eller vill man bara helt enkelt att rånarna ska få komma undan? Slå ihjäl fler gamlingar, skapa fler lediga bostäder och minska pensionsutbetalningarna?
