Det är naturligtvis helt åt h-e när svenska bidrag fortsätter regna halvårsvis och helårsvis över människor som med liv och lust deltar i fullblodsterrorism nere i Syrien. Som får barnbidrag samtidigt som de grillar barn över öppen eld (jo, sådant förekom/förekommer, men just konkreta exempel anses ju osnyggt att tala om) och som betalar för sina vapen med medel de fått från a-kassan.
Det är bra att man berättar att det är så här det gått till. Så vad är då felet med den här Expressen-artikeln?
1. Att det här har folk som sysslat med bidragshandläggningen känt till i flera år nu. Liksom väl även regeringen. Med hundra procents sannolikhet borde de i alla fall göra det.
2. Men varken de många IS-resenärernas kusiner och klanmedlemmar, som nu jobbar på f-kassan, eller de ansvariga högre upp i hierarkin ställs till svars.
3. Att man istället låter en okänd människa på f-kassan vara sista man på bollen. D v s någon som är ‘på allmänhetens sida’.
Det är så solklart att just den här personen inte är ansvarig, utan en av dem som jobbar för att utkräva ansvar. Vad har han ens med denna berättelse att göra? Det är ett sidospår. En återvändsgränd.
Expressen och resten av systemmedia borde naturligtvis istället sticka upp mikrofonen i nyllet på vår statsminister, och undra vad han vet om det här. Vad han har gjort för att förhindra detta. Vad han har gjort för att informera sig. Varför han inte har det. Vad han ska göra nu. Vilka han anser är ansvariga. Vilket ansvar han anser att dessa bör avkrävas.
Men ingen på Expressen vågar ens försiktigt antyda slutsatsen att felet faktiskt är de politiker(s), som just nu samtidigt låter ännu mer resurser gå åt för att hämta ‘hem’ samma terrorister som fuskat till sig bidrag under tiden de ägnat sig åt terrorism. Som mördat och lemlästat med vapen betalda av svenska skattebetalare. Och som kunnat fortsätta att göra det, eftersom systemfel, slapphet och arrogans eller ren myndighetsaktivism bidragit till att förlänga deras årslånga semesterbudgetar.
Huvuden har bokstavligen rullat i Syrien på grund av dessa absurditeter. Varför tillåts klaner med IS-koppling hantera bidrag? Och varför rullar inga huvuden i regeringen?
Det här är ju närmast per definition statsstödd terrorism.
Magnus Stenlund
swish 070-763 97 02 kom ihåg att ange: ‘gåva’ i swish. Som bidragsgivare måste man också vara väl medveten om att ett bidrag varken ger inflytande över mina texter eller mina åsikter, att mitt ideella arbete kommer bedrivas ändå, oavsett stöd eller inte, eller i värsta fall tvärtom upphöra, trots sådant stöd. Att bidraget istället uttrycker en sympatiyttring, en förhoppning om att kunna bidra till de allmänna levnadsvillkoren, och en uppmuntran att fortsätta föra en helt oberoende opinion och/eller bedriva arbete med mitt omfattande bokprojekt.
Sverige har jämfört med sina grannar komplett misslyckats med sin ‘Coronastrategi’. Det är enklast konstaterat genom att jämföra dödstalen. Per capita har Sverige tre gånger fler döda än Danmark och över sex gånger fler jämfört med Norge och Finland. Norge, som är det land vi främst bör jämföra oss med och som fick sitt utbrott samma dag, har den senaste veckan haft 24 döda. Sverige har haft 590, 25 gånger fler. I rest my case.
Då blir det rätt svårbegripligt när organisationen i ett direkt uttalande ‘lyfter fram Sverige som ett gott exempel’ och hävdar att ‘det finns saker att lära oss av våra kollegor i Sverige’. Man påstår vidare att ‘Sverige har lagt en mycket stark policy när det gäller folkhälsan’ och berömmer oss också ‘för att ha klarat trycket på sjukvården’. Faktum är att WHO inte kan se några fel överhuvudtaget. Att vi släppt in smittan på våra äldreboenden är ‘inte unikt’: “Våra äldre dör över hela Europa”, säger krisberedskapschefen Michael Ryan. Han drar sig inte ens för att berömma vår minimala och senfärdiga smittestning:
Ryan vet naturligtvis att Sverige varit urusla på att testa, och att testerna som kommit igång sent fortfarande är långt färre än i grannländerna. Men det här budskapet riktade sig ju till svenska väljare. Det kostade 40 mkr att få.
Nu är det så att i Norges äldreboenden gör de inte i det för där man var noga med att följa WHO:s rekommendationer om att testa äldreboendepersonalen. Vi kan väl utgå ifrån att norrmännen får beröm för det i någon intervju med NRK, men nu hördes inget om det. Men hur kan man då ge detta obehagligt kletiga beröm till Sverige? Det finns en mycket bra förklaring. Ni kanske minns den enda åtgärd Sverige var snabba med att genomföra i krishanteringen?
Ja, just det. Att ge WHO 40 miljoner kronor. En allmosa i sammanhanget. Vi brukar slå oss på bröstet och kallar oss gärna världens goda samvete, eftersom vi är så duktiga på att hjälpa dem som har det svårt i världen. Och vi lägger också totalt 7 miljarder dollar på bistånd. Bara fem länder ger bort mer pengar än Sverige: USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike.* Våra totala anslag är dubbelt så stora som Italiens och rika Schweiz. Fem gånger större än Indiens, sex gånger högre än Rysslands. Världens rikaste nation, USA, med en ekonomi som är 40 gånger större än Sveriges är bara drygt fyra gånger större biståndsgivare. Per capita är det förstås ingen som slår oss eller ens kommer i närheten.
Sverige i biståndens topp-sex. Bara världens största ekonomier före oss och en hel del av dem bakom. Dessutom bidrar vi via EU.
Man kan inte låta bli att undra: vad är det som inte stämmer? Lite som när Sverige 1990 svarade för de näst största utländska investeringarna på Londons fastighetsmarknad. Det var galet! Det kunde inte fortsätta så. Men till skillnad från den galenskapen, så har den här penningcirkusen fortsatt, vår kostym blir bara större och större, medan vår ekonomi krymper i förhållande till omvärldens. Varför gör vi så här? Finns det verkligen ett koncensus bland svenska folket för detta? För att hjälpa svaga och fattiga? Det kanske det faktiskt gör, även om jag misstänker att svaret beror på hur man ställer frågan. Skulle man fråga svenskarna ‘tycker du att vi bör bidra med mindre bistånd än Italien och Schweiz tillsammans’ eller ‘räcker det om vi ligger på EU-genomsnitt’ så skulle nog de flesta samveten dövas även med ett ja.
Hälften av våra biståndspengar går till världens minst effektiva organisation. FN.
Men nu handlar det ju inte bara om att ge till de fattiga. Nästan hälften av våra pengar går till FN. Det är sedan upp till FN att bestämma hur de ska använda pengarna. Om de t ex vill ge sig själva högre löner, anställa fler assistenter och åka på fler flashiga konferenser så är det upp till dem. Och om de vill återgälda artigheterna, genom att utse några sossar till sådana prestigefyllda och välbetalda positioner så är det också upp till FN. Ett exempel utgör fd statsepidemiologen Johan Giesecke, som envetet fortsätter att hävda att Sverige är ensamma om att göra rätt i Coronahanteringen.
Ett opartiskt stöd till FHM som säkert skulle ha uppskattas av Johans far som råkar ha varit ordförande för SAF. Att näringslivet ville hålla öppet vet vi ju. Det var korkat av dem att placera sig själva i den stereotypa rollen, att ekonomin bör gå före liv, men det var en begriplig spontan överlevnadsinstinkt. Man fattar givetvis nu att det hade varit bättre att göra som Norge, men det är så dags, så man fortsätter att driva den cyniska linjen. Någon som inbillar sig att WHO:s uttalanden inte har dikterats av Giesecke? Då måste man i alla fall inse att en organisation som redan gjort sig ovän med sin största välgörare, Trump, inte har råd att också komma på kant med Löfvens regim.
Det handlar om internationell legitimitet – hur man ser ut i väljarnas ögon.
För i den här världen ÄR Sverige verkligen en stormakt på riktigt. Och man visar det gärna genom att pytsa ut lite extra dricks när det behövs. De 40 mkr var ju inte de enda pengarna som WHO fått från oss. Sverige är en av organisationens största bidragsbetalare. Bara fem andra länder ger mer pengar i absoluta belopp, förutom de nämnda ovan även den lilla oljemiljardärsklubben Kuwait, men före bl a Frankrike. Att sedan Bill & Melinda Gates Foundation ligger på andra plats totalt ger oss bara ännu ett perspektiv. Det handlar om vilka som har makten i världen. Och för Stefan Löfven och den svenska skurkregimen handlar det så klart om att med skattebetalarnas pengar skaffa intressanta jobb åt påläggskalvarna inom karriärnätverket SAP+Mp (sådana som Giesecke). Men framförallt om att bygga upp internationell legitimitet inför de egna väljarna.
FN används inte bara för att peka på hur goda vi är. Vid behov får de bestuckna ställa upp som citatmaskin för bättra på en annars ganska skamfilad CV. Och det var just detta dusören på 40 mkr kom så väl till pass för. Återbetalningen. WHO:s Michael Ryan avslutar sin panegyrik med att bre med ett ännu tjockare lager sliskigt Sverigeberöm: “Ska vi nå ett nytt normalläge så tror jag att Sverige representerar en framtida modell.”
Det är så häpnadsväckande att man bara baxnar! Organisationen har under samma vecka själva konstaterat och delat uppfattningen att det ser mer och mer dystert ut för den som hoppas på flockimmunitet. Illavarslande få av de smittade tycks utveckla antikroppar. Hur skulle Sverige då genom att utsätta sin befolkning för större smittspridning kunna bidra med en ‘framtida modell’? Det är smittestning och spårning som ger resultat. WHO borde peka med hela handen mot Sydkorea, Taiwan, Island och Nya Zeeland. I dessa länder kommer man lättare än någon annanstans kunna möta en andra smittvåg, där kommer en ny lokal smitthärd snabbt kunna identifieras och isoleras. Men WHO berömmer Sverige. Organisations femte största bidragsland, när USA dragit sig ur.
Prisa det land som följt rekommendationerna sämst? Allt för en mäktig donator.
Ryans uttalande toppas dock av hans egen chef, som på en presskonferens inför hela världens samlade journalistkår särskilt tackar Löfven med orden ‘Tack så mucket, Your Excellency”. Ghebreyesus har kritiserats skarpt för hur han fjäskat för Kina i en serie anmärkningsvärda uttalanden. Uttalanden som han säkert ångrar nu när Donald Trump svarar med att stoppa fler amerikanska checkar. Men detta öppna erkännande av bestickningskulturens egen överstemutkolv är svårslaget. Serviliteter och sirligheter ägnar sig diplomater alltid åt. Men det är långt mer än vad artigheten kräver när WHO-chefen väljer att prisa det land som gått tvärs emot organisationens egna rekommendationer.
Finns inte många andra ord för det. Detta är snuskigt kräleri.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Kina har också en större total budget än något annat land, inklusive USA, men hur kineserna öronmärker sina pengar är omtvistat; det handlar om politisk makt och inflytande.
2. “Vi börjar se rapporter från många äldreboenden om smitta. Så viktigt att det besöksförbud vi utfärdade redan igår måste följas.”
3. “Vi har en mycket tydlig smittskyddslagstiftning. Den säger att man inte blir straffad om man inte följer den.”
4. “Alla operatörer av allmänna kommunikationer: ni måste nu se till att det inte blir trängsel. Så som det var hela förra veckan.”
5. “Detta ansvar gäller alltså även t-bana. Vi delegerar härmed till er att se till hur man ska sitta i vagnarna.”
6. “Vi rekommenderar nu hemarbete. Även om det känns väldigt ojämställt.”
7. “Vi sträcker ut våra strikta riktlinjer att gälla till sista december, för det här kan dra ut på tiden. Det beror förstås inte på vårt val av strategi, utan för att vi är mer försiktiga än andra länder.”
8. “Antalet dödsfall är som ni förstår inget att fästa sig vid, det är eftersläpningar på upp till en vecka som gör att det nu stiger. Det berättade vi inte om förut, men det gör vi nu, eftersom det ser ut att stiga väldigt fort särskilt i Stockholm, men vi har inte lust att säga exakt hur mycket det stiger där, det får ni läsa om på annat håll. Nu när Stockholm lägger extra vikt vid den siffran så blir den nog lite extra fel just nu dessutom. Men så här ser det ju ut i alla länder (så vi har valt helt rätt strategi).”
Den första halvhjärtade bekräftelsen: vi har haft och gjort fel. Man säger det inte. Men alla i auditoriet tänker det.
Ja, det är patetiskt. Och det mest patetiska är hur man nu försöker få det att låta som att “detta är vad vi räknat med hela tiden”. Efter hur många av Tegnells “Vi har nu närmat oss/passerat toppen”? Och så det helt tragikomiska stammandet, när statsepidemiologen försöker försvara varför vårdpersonalen visst får vara klädda i kortärmade rockar ‘som krävs i vissa vårdsituationer’.
Och så den första antydan till aggressiva följdfrågor från den samlade gräddan av svenska journalister, som helt klart förtätar stämningen. Tegnell redovisar dödssiffror som om det gällde svinn i ICA:s kvartalsbudget. Som vanligt fokus på antalet ‘bekräftade fall’, men vem fan bryr sig ärligt talat längre om dessa statistiska hemslöjdsprodukter!? Bara döden säger sanningen, och det gör den oavsett vad Tegnell försöker bagatellisera och ifrågasätta den med.
Detta är inte lugnet före stormen, det är ett avlägset men ändå tydligt urskiljbart kulsprutesmattrande, som Bagdad-Bob inte längre lyckas överrösta. Ögonblicket har snart kommit, all cover-up är ännu pinsamt närvarande men de redovisade diagrammen strimlas i slamsor – avslöjat hyckleri, trots att ingen säger det högt. Bara två veckors korrumperande tystnad, den tredje statsmaktens hovsamma agerande hittills, förmår auditoriet att inte brisera: “Ni hade fel! Erkänn!” Jag kan nästan höra hur man tänker detta. Från och med nu lär pressens inpiskade lojalitet upphöra, gissar jag. Nu är det var och en för sig.
Och allt detta spektakel till ingen nytta! Om det ens funnits en strategi, så var den ju för att vi skulle komma billigt undan, dumsnålhet eller bara ren dumhet och lika stor brist har fått styrt, och fortsätter göra det. Men vi hade inte tur, det var en idiotisk förhoppning. För det är tiden som är avgörande. Utöver fumlande på podiet och en lång nekrolog över redan fastslagna, nu upprepade rekommendationer och förhållningsregler, så avspeglar sig eftertankens kranka blekhet i brasklappen om de troligtvis förlängda restriktionerna – just som jag var mest rädd för: FHM:s strategi innebär större risk för en andra våg och att Coronas härjningar i Sverige blir långt mer utdragna än nödvändigt.
Detta är den första av en plågsam rad av Coronapresskonferenser, där den allt större omfattningen av en katastrof ska redovisas.Dessa tillställningar kommer förvandlas till likvakor, så väl över alla offren, som över en kriminellt misslyckad ‘strategi’.
Stockholm går mot ett lombardiskt scenario – eller värre.
Dagens dödsfallssiffra må vara oväntad för FHM och Tegnell, men den landade närapå exakt där jag – tillsammans med bl annat en matematikprofessor – befarade: 239. D v s mer än en dubbling sedan tre dagar sedan och en fyrdubbling från sex dagar tidigare; den matematiskt obevekliga fördubblingstakten fortsätter och nu börjar siffrorna snabbt bli brutala. Än mer olycksbådande: att Stockholm står för 46 av de 59 nya dödsfallen tyder på att huvudstadsregionen är på väg mot ett totalt sammanbrott, som vårdapparaten inte kommer klara att hantera. Och om tre-fyra veckor talar mycket för att vi kommer se övriga regioner följa efter, resultatet av att FHM:s ödesdigert slappa icke-strategi fullbordas.
Lombardiets siffror skattas enligt tidigare krönika. Dag 1 är 22/2, tre veckor före Sverige och Norge. Stockholms siffror är ännu så länge osäkra, pga undermåliga rapporteringsrutiner. Det stora antalet avlidna rapporterade från Sörmland igår kan åtminstone delvis misstänkas gälla invånare i Stockholms län, men har inte inkluderats här.
Italiens dag 1 räknas från 22/2. Både Norge och Sveriges dag 1 räknas från 14/3, då Norge fick sina första tre dödsfall. Man hade en ‘dålig start’ beroende på en alpresenär tillika läkare, som blev spridare och kunde ha råkat ut för en ‘lombardisk’ utveckling, vilket den blå linjen antyder dag 4-13. Därefter passerar dock Italien Norge i antal dödsfall per invånare. Sverige ligger däremot i en klass för sig redan från dag 8 och har därefter en snabbare utveckling än båda jämförelseländerna.
Sverige vs. Norge: skillnaden är Tegnells, FHM:s och framförallt Löfvens ansvar.
Våra siffror bör från och med nu jämföras noga mot de norska, som i alla avseenden är mest likt vårt eget land ifråga om folktäthet, folkhälsa, klimat, och tidpunkt för utbrottet. Det som skiljer är just strategi. Norrmännen har fler ‘bekräftade fall’ fortfarande, 4.641 mot 4.435, men detta är ju en chimär, som beror på teststrategi. Vad som däremot är glasklart är att man har långt färre dödsfall, 39 mot 180 totalt och även per invånare. Denna skillnad kan vi förvänta oss kommer öka, vilket tydligt framgår av grafiken ovan. Ansvaret för detta ligger på Tegnell, FHM och först och främst på skurkregimen Stefan Löfven.
Idag måndagen den 16 mars har börsen gått ned ytterligare nästan 5% (som mest 8%) och eftersom den amerikanska börsen är ned just nu 8% så kan fortsatta fall förväntas imorgon. Detta efter att regeringarna kastat mångmiljardpaket efter mångmiljardpaket i käften på den hungriga jätten Gluff-gluff, som aldrig tycks bli mätt mer än för någon enstaka timme. Tyvärr är ansträngningarna inte bara dyra, de är fåfänga. Här är det nämligen fråga om mer än timing. Man lagar högt upp på en fördämning som redan spruckit nere vid fundamentet. Det är inte möjligt att rädda den ekonomi vi har haft, så som man försöker. Alla företag kommer inte kunna räddas, lika lite som alla Coronaoffer. Kanske inte heller alla banker eller ens alla stater. Coronakrisen kan bli den värsta i mannaminne.
OMX: tre års utveckling mer än utraderad, 16/3 efter stängning. Ingen vet hur mycket mer det kan falla.
Men det hindrar förstås inte försöken att strypa misshagliga röster som min från att höras i bruset. Facebook har slagit på en osynlig skärm runt mig igen, och jag når som bäst en tredjedel av mina följare, antalet gillningar är kanske som mest en sjättedel av vad som kan förväntas, troligen är censuren ännu mer omfattande, eftersom vi kan utgå ifrån att många fler är på nätet än normalt. Jag märker att kommentarerna är mer kritiska, från sådana som inte brukar läsa mig, vilket visar att jag syns rent slumpmässigt i enstaka flöden, samtidigt som de som brukar kommentera i många fall uteblir. Därför har jag sammanfattat nedan de tre senaste fb-inläggen nedan. Det ger också en bild av hur Coronakrisen eskalerar, som är direkt kuslig. Nyast först:
Macho eller inte macho, det är inte frågan.
Jag frågade i en tidigare krönika retoriskt travesterande Shakespeare ‘att vara eller inte vara pk – det är frågan’, eftersom pk har gjort det till en lojalitetsfråga med regimen, huruvida man är beredd att utsätta sin familj för experiment med flockimmunitet o d. eller inte. Alla som inte är beredda att skicka in sin familj rakt in i en Coronahärd är minsann illojala och därmed antagligen fultänkande rasister. Hotet har inte varit explicit, det har räckt att skiljelinjen utkristalliserat sig så tydligt på DN:s läsarforum, för att alla rättroende ska inse att de kan bli moraliskt dömda av sina likar.
Det här har gjort många ängsliga curlingmammor och velourekiperade syltryggar till vad som lätt kan förväxlas med machomän. Och nu, under förevändning att vi måste sluta upp bakom landsfadern, så har man plötsligt enats bakom de nya parollerna. Man har fått den normalt så ängsliga flocken att unisont bräka att det är bäst det som sker, låt oss smitta ned varandra, få det gjort.
Samtidigt har det bland oss fritänkande dissidenter funnits en misstänksamhet mot de överdrifter som Coronahotet tycks förknippas med. Det är vanligen sunt och sansat att tänka så, att inte låta sig svepas med och att låta bli att känna efter i onödan. Kort sagt, manliga värderingar som balanserar hysterin.
Men ibland måste man inse att det naturliga flockbeteendet har en funktion. Det finns inte där för skojs skull, utan är nedärvt sedan den tid då vi behövde hålla koll på tigrar och lejon. I verkliga kriser så kommer det till sin rätt – och Corona är en sådan. Det är komplett idiotiskt att skicka sina barn till en skola full med potentiellt smittade, ‘för att få det gjort’. Man vet helt enkelt för lite om de båda muterade varianterna och vad som händer om och när det muterar igen. Man vet för lite om smittsamhet under inkubationstid och om dödlighet i olika riskgrupper resp. grupper som påstås vara riskfria.
Framförallt vet ingen av oss mycket nog om hur svensk sjukvård är rustad för att hantera detta, när det väl smäller till ordentligt. I en debattartikel i SvD så argumenterar sju av landets främsta experter inom området virologi-epidemiologi, för att vi är ett par-tre veckor efter Italien. Att Italien gjort i princip allt rätt, bara lite för sent. Att Lombardiets sjukvård bör beskrivas som välfungerande, men överbelastad, så att man nu måste välja vilka som ska få leva eller inte. Sådana prioriteringar måste ske trots att smittan för de allra flesta visar sig i milda symptom. Svensk sjukvård är inte bättre. Och den var överbelastad redan när detta startade, 105% mot EU-snittet 85%.
Att skicka sina barn till skolan innan vi vet hur svensk sjukvård klarar av situationen med en extremt snabb smittopp är inte bara att abdikera från sitt eget ansvar för den egna familjen, det är också illojalt mot alla dem som är i riskgrupperna. Som erfarenheterna av Spanska sjukan visade, så är det också troligen ett recept för att öka dödligheten flera gånger, i onödan.Diagrammen över döda i St. Louis och Philadelphia visar att den som inte såg om sitt hus kan drabbas av minst trefaldiga dödstal.
Det är inte manligt att låta sig utnyttjas som kanonmat, det är bara korkat. Om pk vill gå först till slaktbänken, låt dem göra det. Se till att under tiden skydda er så länge som möjligt. Detta är civil olydnad när den är som mest motiverad. Om ni sedan ändå drabbas, så kommer det förhoppningsvis att vara i en period då det värsta lagt sig och då det återigen finns tillgängliga intensivvårdplatser.
Det är heller inte manligt att låta bli att hamstra i en situation då det går att föutse att alla kommer göra det. Det är bara osmart. Och det gäller alldeles oavsett om man tycker att Corona är löjligt överdriven eller inte. Det är bättre att förekomma än förekommas i sådana här situationer. Om man är medveten om att flockdjuren på savannen just nu vägrar att flytta på sig, för att ledarfåret råkar vara en enfaldig gammal get – men att det lätt går att räkna ut att de alla snart kommer vara på väg till det enda vattenhålet som inte torkat ut, ja, då är det rätt klokt att förse sig innan de kommer.
Vi som varnar kan bara hoppas på att alla lyssnar och att förutsättningarna skapas för ett samlat försvar – och en ordnad reträtt, när ställningarna är omöjliga att försvara. Men om huvudstyrkorna vägrar att ta skydd så måste vi agera för att rädda dem som vill rädda sig själva. Det gör man inte genom att underskatta riskerna, som en komplett oduglig ledning vill få oss att göra och att delta i den påföljande förvirring som sedan obönhörligen uppstår i leden.
Riskerna med Corona må vara möjliga att leva med, men det samhälle vi skapat var dömt att reagera för sent och för lite. Vilket sedan betyder alldeles för mycket, då det varit bättre om vi kunnat behålla huvudet kallt. Detta gick att förutse och det var sannolikt oundvikligt.
Nej, de bräkande har inte förvandlats till tigrar bara för att de ännu en gång lyder blint, det ser bara ut så. De kommer i vanlig ordning skylla den panik som nu uppstår på oss som varnade för den. Men ansvaret ligger där det alltid legat: hos våra komplett inkompetenta så kallade ledare.
För den som inte ännu abonnerar på SuntFornuft.space, mitt finrum, anmäl dig på länk nedan:
“Folkhälsan dementerar strategin att låta folk smittas för att skapa flockimmunitet.” Det vill man ju gärna tro, men faktum är att Tegnells åtgöranden, uttalanden och brist på åtgärder alltsedan detta startade, på alla sätt stöder den ‘konspirationsteorin’.
Precis som en finansminister heller inte kan eller ens bör knysta om en förestående devalvering, så är det förstås också lika omöjligt för FHM att öppet plädera för något sådant; att en viss andel av befolkningen ska ‘dö av’ för att uppnå det förespeglade och enligt experterna på FHM självklart rationella – men bara teoretiskt möjliga – målet.
Ett mål som f ö råkar överensstämma med aktiebörsernas önskan om att reducera ovisshet så snabbt som möjligt, även om det gör ont att ‘riva av plåstret’ snabbt. På så viss kan ekonomin räddas utan större långsiktig effekt, de flesta företag kommer snabbt upp på banan igen, bara inte kaoset pågår för länge.
*
Som jag tidigare talat om så innebär kostnaden för att snabbt låta epidemien ‘rasa över’ dock troligen en flera gånger högre dödlighet, såsom jämförelsen mellan Philadelphia och St. Louis olika strategier för att bekämpa spanska sjukan 1918 visar. St. Louis gjorde vad man kunde raskt och resolut, smittan dödade mycket färre*, men under längre tid. Det var bra för vårdresursutnyttjandet slog inte i taket, men ovissheten för ‘marknaderna’ blir dock större, och företag löper då större risk att slås ut långsiktigt.
*
Det bästa – och enligt min bedömning enda – sättet att göra en trovärdig dementi, är att stänga skolorna snarast. Och byta ut Anders Tegnell som talesperson, han får gärna tillbringa resten av tiden innan Coronasmittan dött ut, i Somalia.
*) Jag har tittat på de båda kurvorna och gjort en höftning, som tyder på att Philadelphia som gjorde som Anders Tegnell och Folkhälsan nu, dvs så lite som möjligt, drabbades av tre gånger fler döda, men nu har jag läst att det handlade om åtskilligt mer, snarare nio gånger mer.
Beware of greeks bearing gifts…
från 14/3
500.000.000.000 kronor gav Riksbankschefen Ingves igår till bankerna i lån – med noll ränta. Jag vet inte vilken löptid vi talar om, men det låter som på evig tid. I praktiken en gåva alltså? Sedan lättade man på kapitalkraven, vilket betyder att man får låna ut till vem som helst utan att behöva stoppa in egna kulor. Bankerna skulle nu t ex kunna ge lån till ‘Robinson-Jannes’ 50-vånings flyktinghotellprojekt och en ny kinesisk nöjespark söder om Gävle från tak till golv; till något kuvösföretag med luftiga idéer om hur man ska använda internet för att teleportera – eller kanske ett genusterapicenter i Hässleholm. Allt med hundratio procents belångingsgrad, utan att vare sig bankens eget kapital används, eller Robinson-Jannes.
Ingves, finansmarknadsminister Per Boman och Magdalena Andersson har kokat ihop de här idéerna, uppenbart utsatta för akut skitnödighet; marknadernas buhu fick dem att visa alla sina kort på en gång, utan att kräva någonting i gengäld alls. Tvärtom! Man hejar på för att bankerna genast ska börja spendera. En marknad vars strukturella problem är att den är överbelånad ska alltså botas med en quick fix bestående av ännu mera lån. Som att ge knarkaren en riktigt rejäl dos med heroin. Det kan ju funka, åtminstone om man bara har ett perspektiv över helgen – eller fram till klockan fem.
Pengarna är visserligen inte ‘riktiga’ – just nu. Det blir de bara om något går på tok. Om Robinson-Jannes affärsidé inte håller. Genusterapin inte visar sig så efterfrågad. I så fall lär bankerna raskt ställa sig i kön till den nya bankakuten, man har ju då ‘visat samhällsansvar’ och se hur det gick! Surt förvärvade skattepengar måste då offras, för då blir det till att efterskänka nollräntelånen illa kvickt, innan hela systemet pajar.
Vid det laget kommer å andra sidan inte bara Robinson-Janne och genusterapientreprenören stå i kön bredvid, den med alla krisande företag. Ska man rädda dem så är det också riktiga pengar som gäller. Så viss förståelse har jag faktiskt för att Magdalena just nu är så snål. Men hon kommer snart bli så illa tvungen att lätta på plånboken hon också, var så säkra. Kommer hon då ha samma generösa inställning till alla nyss permitterade? Alla som förlorat sina pensionsbesparingar i kraschen? Fan tro’t och även om hon faktiskt velat, så är det stor skillnad på att vilja och kunna.
*
Nåja, vi kan nog lugnt utgå ifrån att bankerna knappast lär ta erbjudandet, som kan beskrivas som hjälp till självmord. I bankerna är det just nu panik ska ni ha klart för er; alla bolag som nu hotas av konkurs utgör kreditrisker som sammantaget kan förbruka det egna kapitalet utan att man spenderar en krona av riksbankens flotta kredit. Vad händer vid en procents rätnehöjning? Två? Fem? Det blir blodbad. Men kan räntor gå upp? Ja, det är precis det som händer nu, och det är inte efterfrågekurvan som skiftat upp, det är utbudskurvan som skiftat ned – bankerna stramar alltså åt. Ny utlåning lär bara – som vanligt – gå till dem som annars hade fått den ändå, de som inte behöver den, i alla fall inte akut.
Vad bankerna (och Ingves) framförallt oroar sig över är nog interbanksektorn och vad de övriga europeiska bankkollegerna har haft för sig. Filurerna i Italien t ex. Här handlar det inte om något ‘samhällsansvar’ inte, det är var man för sig själv och att ta någons hand för att rädda den gör man bara om man redan är så hårt fastkedjad att det inte ens hjälper att hugga av den, utan att risken för att man dras med i fallet fortfarande finns kvar. Och, för att alla ska förstå det rätt: så måste det vara just nu, vi ska vara glada om bankernas självbevarelsedrift fungerar.
*
Det som är det mest beklämmande med Ingves panikåtgärd är att den tycks motbevisa påståendet att det inte finns något som heter en ‘gratis lunch’. Att bli ‘tagna i örat’ och högtidligen få lova att inte spendera allt på godis är vad bankerna krävts på i samband med den här gigantiska överföringen. Det brukar krävas åtminstone skriftligt kontrakt för miljarder gånger mindre.
Hade sedan inte Trump utropat ‘nationellt nödläge’ så hade hela denna fluffiga gräddtårta dessutom varit uppäten strax efter 16-tiden, utan att man ens haft smak i munnen kvar av den; då var kurserna ner igen lika mycket. Världens dyraste eftermiddagsfika någonsin.
Nu återstår bara att fråga sig varför marknaderna ska uppleva en mer bestående eftersmak av den eufori som Trumps nödlägesproklamation tydligtvis utlöst. Att USA-börserna tokrusade för att Trump utlyst nationellt nödläge ger ett nästan komiskt korkat intryck. Ena dagen ner tio procent för att han stänger Atlanten, andra dagen nästan lika mycket upp för att han säger att det är nöd? Antingen är detta en överreaktion från Trumps sida och i så fall något som kommer kosta mer än det smakar. Eller så visar åtgärden att faran är verklig och betydligt större än man alldeles nyss fattade. Eller så är åtgärden ett rent slag i luften. Hur kan något av detta vara positivt?
*
Måndag morgon har man hunnit komma på detta och då går börsen ned 27%. Innan den stiger 13% igen för att det är vackert väder och 13% till för att designen på nationalgardets uniformer är så fin, och den skulle nog stiga 13% till för att det snöar och det är ju bra för klimatet. Men då slår tekniska säljsignaler till och… puh! Vi räddas av gonggongen i tredje ronden, innan hela uppgången utraderats igen. Förlåt att jag raljerar över den globala idiotin, men jag skulle inte sätta mina löständer på att börserna startar upp på måndag, såsom säkert många just nu tror. Det är bara en teoretisk möjlighet.
Via en artikel i DN i december framgick att Skatteverket är djupt kritiska mot regeringens oförmåga att täppa till möjligheterna för illegala invandrare, bidragsfuskare och andra kriminella som fått samordningsnummer i Sverige utan att visa ID. Nu går nästa verkschef ut med lika öppen kritik. Migrationsverkets GD Mikael Ribbenvik har den bestämda uppfattningen att det är orimligt att potentiella terrorister ges fristad i Sverige. Så bra. Det håller nog 80% av svenska folket med om. Synd att så få känt till exakt hur uselt systemet är konstruerat. Det kunde ha varit värt att nämnas före valet.
Utlänningslagen är snällare än Flyktingkonventionen. Särskilt när den tolkats av domstolsaktivisterna.
Ribbenvik medger utan omsvep att regelverket är djupt stötande, eftersom det i praktiken behandlar även dem vi vet borde avvisas precis som dem vi valt att låta stanna. Låt oss reda ut hur regelverket ser ut. Räcker det verkligen inte att vi vet att personen är en fara för rikets säkerhet? Enligt flyktingkonventionens artikel 33, 2st så gäller att ‘flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig’alltid ska kunna avvisas eller utvisas. Enligt Utlänningslagen 8:3, p.3 kan avvisning ske om personen kan antas komma begå brott i Sverige, vilket låter ungefär som samma sak men kan vara mycket svårare att bevisa. Varför man valt den formuleringen är oklart, men detta ger alltså betydligt större frihet för domstolarna att skapa en praxis som gör det svårt att avvisa även när vi vet att personen är ett hot mot svensk säkerhet. Helt i onödan.
Ännu knepigare blir det om personen ifråga har hunnit befinna sig här i mer än tre månader med uppehållstillstånd, då är det inte avvisning utan utvisning som gäller, och sådan kan bara ske om personen saknar giltiga handlingar och/eller har begått brott. Vi har alltså i detta fall helt tagit bort möjligheten som Flyktingkonventionen ger oss enligt ovan citerade stycke.
Om brott har begåtts så är Utlänningslagens kap. 8a tillämpligt. Rätten att utvisa är visserligen också den förlåtande; förutom att brottet som begåtts måste kunna leda till fängelse så måste också minst ett av två övriga villkor vara uppfyllda: antingen att också domen omfattar strängare straff än böter, eller så ska ‘brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen’ vara ‘så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar’. Detta sistnämnda innebär i praktiken att det krävs att man dömts till fängelsestraff för att utvisning ska vara möjlig. Lagen är i detta avseende dock inte ‘snällare’ än formuleringen i Flyktingkonventionen och vi kan utgå ifrån att man använder konventionen strängare formulering som tolkningsregel.
Verkställigheten. Det är inte en svag länk i kedjan. Den är snarare helt av på detta ställe.
Den verkligt uppseendeväckande regelavvikelsen mot konventionen hittar vi dock i UtlL 12 kap, som avser verkställigheten av beslut:
Menaländerna har dödsstraff allihop. Spöstraff och annan förnedrande behandling är legio. Därmed förvandlas avvisningsbeslut avseende terrorister och kriminella till ren charad.
Inget av detta ovan visar sig då har någon praktisk betydelse för de kriminella, ‘säkerhetsrisker’ och obehagliga typer i största allmänhet, som kommer från de destinationer vi normalt mottar flyktingar ifrån – och i vilka terroristanknytningarna växer på träd. Lagen tycks som klippt och skuren för att domstolsadvokater och åklagare ska kunna lägga maximal tid på att argumentera fram och tillbaka – på skattebetalarnas bekostnad – innan man slutligen ska avgöra frågan om verkställighet, vilken alla vet ändå alltid kommer bli att terroristerna får stanna. Non-refoulment kallas denna tjusiga princip. Win-win för både jurister och terrorister. Och helt utan stöd i Flyktingkonventionen.
Förra året kom 122 personer till Sverige där Migverket skickade ärendet vidare till Säpo för en bedömning som ledde till avvisningsbeslut på grund av misstänkt säkerhetshot. Inte nog med att dessa får stanna:
Sverige har alltså infört lagar och praxis för att göra det lika mysigt för dem vi vet är terrorister och kriminella och som vi vill avvisa eller utvisa, men som ‘non-refoulment’-principen förhindrar oss från att verkställa.
Här har alltså godhetsknarkarna alldeles uppenbart varit i farten – terroristerna gynnas framför andra som avvisas! Men detta är ju inte nog:
Direkt ur hästens mun. Migverkets VD, Nu har vi äntligen källa på det.
Och som inte detta låter tillräckligt stötande för alla vänner av ordning och sans så har dessa terrormisstänkta individer möjlighet att sedan fritt resa omkring inom Europa – utan att vi har rätt att registrera dem i gemensamma register så att andra länder varnas. Ett flagrant bevis om något för att Sverige inte bara är skurkarnas favoritdestination utan uppfyller ett givet kriterium för att vara en skurkstat som skyddar sina kriminella så långt det bara är möjligt.
Kan sådana här ‘missöden’ hända utan genomtänkt avsikt? Nej, självklart inte.
Om någon inbillar sig att lagar stiftas utan större föregående utredning i Sverige, så kan ni genast glömma detta. Det är ju just pågående utredningar som Morgan Johansson så ofta hänvisar till, när inget händer för att täppa till luckor och hål. Samma utredningar, med remissyttranden från alla berörda instanser och slutligen efter en noggrann översyn av Lagrådet avseende laglighet och risk för kollision med andra lagar, har alltså dessa regler utstått innan de klubbats som lag av Riksdagen. Nej, här finns inte plats för vårdslöshet och olycksfall. Allt detta ovan är utstuderad uppsåt och medvetet planerat. Löfven leder en skurkregim och detta är beviset.
Migrationsverkets initiativ – och Migrationsöverdomstolens sätt att kväsa det.
Ribbenvik är långvägare inom verket och har alltså sett hur det i praktiken fungerar själv. Därför väger hans ord extra tungt. Verket fattade på eget bevåg 2017 beslut avseende hanteringen som innebar att man medvetet låt bli att registrera ankommande säkerhetsrisker, till dess Säpo kunnat vidimera dessa. Detta var ett försök att kringgå systemet, som givetvis inte skedde utan att man underrättat regeringen om hur det såg ut. Att ingen däremot underrättade väljarna om den prekära situationen just före valår, det kanske man inte ska förvånas över. När så Migrationsöverdomstolen med sedvanlig snällistisk aktivism, eller i vart fall med bortseende från all sunt helhetsperspektiv, valde att förbjuda detta förfaringssätt, till förmån för att ovan nämnda vansinnigheter skulle kunna fortsätta, ja då blev förstås Migverket tvungna att följa prejudikatet. Vare sig Löfven eller Morgan har intill denna dag lyft ett pekfinger för att ändra på detta.
Vi bör nog uppfatta Ribbenviks utspel som ett sätt att förekomma hellre än förekommas. När fokus nu återigen hamnar på dessa vrickade regler, så vill han inte vara den som klär skott för kritiken, lojaliteten med regimen tog slut här, risken skulle nog annars vara stor för att Morgan etc skulle peka finger mot Migverket. Man ska också ha klart för sig att dessa 122 säkerhetsrisker bara är en mycket liten grupp i förhållande till alla potentiellt kriminella vi tar in på samma sätt. Dessa nämner inte Ribbenvik.
Även DN har svängt. Men spelar detta någon roll nu?
Här är min läsarkommentar. Noteras bör att Lars Gröndahl inte lyckades få mig bortmodererad. Tvärtom åkte han själv dit innan jag ens hann läsa vad han skrivit för illvilligt nonsens som svar. Detta visar att även DN har svängt. Det är ju på tiden kan man säga. Eller långt över den, mer korrekt. Flödet av terrorister är på väg ned nu; innan ny lag har stiftats så har vi nog tagit emot dem nästan allihop. Och lagar för att effektivt bli av med dem när de väl kommit in, ja, sådana finns det som ni sett inte alls.
Den lösningen är vi långt ifrån idag. Lika långt som när skurkregimen Löfven tillsattes.
En lång och låst DN-artikel om kvantdatorer. Men lugn, ni ska få en sammanfattning. Man berättar om att det pågår en kapplöpning mellan USA och Kina om vem som ska bli först att kunna räkna ut sådant som dagens superdatorer inte kan klara av på en livstid. Det ges räkneexempel på hur snabbt det kommer gå och talen är hissnande, fler beräkningar än antalet atomer i universum, givet att man kan plocka ihop 300 kvantbitar i en dator. Och dessa beräkningar görs på en gång, samtidigt. Det är själva definitionen av kvantbitarna nämligen; de visar inte nollor och ettor i sekvenser utan båda på samma gång.
Googles John Martini besöker Sverige och DN.
Google har nu fått ihop en dator med 53 kvantbitar och med teoretisk potential att skapa 9 biljarder lösningar samtidigt. Man talar om världsherravälde, och att man därmed är före både USA:s och Kinas militär. Svenska forskare på Chalmers, där Wallenberg satsar 600 miljoner under en tioårsperiod, har bara ett par kvantbitar, men lägre ‘brus’, som stör beräkningarna. Kanske kan man haka på och sälja sin del av lösningen så småningom till någon.
Det ofattbara antal kombinationer testade inom några nanosekunder skulle kunna dyrka upp alla dagens kodsystem med ren råstyrka. En annan, mindre destruktiv förmåga vore att lösa optimeringsproblem hur t ex flygbolags plan och besättningar effektivast används i förhållande till sina destinationer. Men sen var det slut på exemplen. Resten av artikeln ägnar sig åt att dämpa förväntningarna/farhågorna genom att låta några skeptiker komma till tals.
AI är inte sunt förnuft
Det här är kanske inte formellt en del av AI-utvecklingen, men man måste inse att det är som att ge hjärnan muskler som ingen riktigt kan föreställa sig effekten av. Att vara uppkopplad till en kvantdator skulle i princip göra hela Wikipedia tillgänglig för dig, innan meningen du påbörjat behöver ett kommatecken. Ja, innan du ens hinner böja tungan till en inledande versal.
Det är uppenbart att det finns stora hinder att komma över först. Som vanligt är timingen det svåraste att veta säkert. Men att det inte längre bara handlar om några nördiga professor Kalkyl som sitter i en källare och entusiastiskt skissar på domedagsvapnet – innan de går hem och bygger färdigt senaste Star Wars-legosatsen – det står klart. Alla de miljarder som nu satsas är inte bara ett bevis för att resurserna krävs, utan även för att hindren inte bedöms vara oöverstigliga. De superrika och deras jättelika företag är med där det räknas.
Visst låter det spännande? Alla mina hemligheter minsann. Och världsherravälde! För USA, Kina – eller Sverige? Då vart det ju lite som på låtsas plötsligt. Och kul. Typ, ‘klimatbomb på väg! Här är maskinen som släpper ut mer CO2 än hela Afrika!’ Toppen, liksom.
Och jag kan till fullo förstå nyfikenheten bland de globala multi-jättarna och bland världens militära supermakter. Visst är det spännande. Visst kan detta vara ett paradigmskifte. Så vad är det då som saknas i artikeln? Jo, det handlar förstås om varför. Varför det skulle behövas en mänsklig tunga för att uttala dessa banbrytande beräkningsresultat? Var kommer människan in i detta in? Varför så lite om konsekvenserna – och framförallt: om riskerna?
Är det ett stort framsteg för mänskligheten att kunna knäcka alla bankkoder?
Vad skulle det innebära att man kan knäcka koder t ex? Katastrof för hela världen låter det som. Vi skulle alla riskera att få våra konton länsade över en natt. Alla skulle vilja ha pengarna under madrassen igen, bara det att det då kanske inte längre finns vanliga papperspengar kvar. Enorma kostnader i alla fall, även givet att man i god tid får klart för sig att problemet måste tas på allvar. Först för banksystemen och i förlängningen, som alltid, för konsumenterna som får betala.
… eller att Kina ska kunna beräkna en biljard stridsalternativ på en sekund?
Och vad händer om Kina blir först? Ett land där industrispionage är upphöjt till fosterlandets väl och bästa. Vad kommer militärindustrin att använda dessa beräkningar till? Lika lite som vi kommer behöva mänskliga, långsamma tungor för att uttala svar som redan finns inne i AI-robotens kvantpaket, lika lite finns det anledning att låta ett mänskligt pekfinger trycka på raketavfyrningsknappen. Det här är frågor som man givetvis redan funderar över där den här typen av utveckling sker. Men sannolikheten för att någon på Google eller i Kina kommer lägga fingrarna emellan för att stoppa utvecklingen – och riskera att förlora kapplöpningen – är mikroskopisk.
Människan: utrangerad, slavkollektiv – eller superrik android?
Det är närmast vattentäta skott mellan forskning och utveckling på det här området å ena sidan och politiker och allmänhet på den andra. Ett litet fåtal populärvetenskapliga artiklar är allt som tränger igenom muren. Och medan datateknikerna är entusiastiska och uppfyllda av de spännande frågorna kring hur man ska lyckas komma vidare, så är samhällsvetenskapen fullt sysselsatt med att rita om könsidentiteter och hitta på nya ord som rasifiera och intersektionalisera. De få som har anlagt ett filosofiskt perspektiv på frågan är försagda eller vänsterliberalt optimistiska inför den undergång de själva skisserar.
Låt mig gärna påminna om de tre långsiktsscenarion som Yuval Noah Harari lägger fram: AI kommer antingen ersätta människan, eller behöva oss som kollektiv, dvs slavar. Alternativ tre: en liten privilegierad klass superrika kommer kunna integrera sig med AI, och styra massorna. Hararis ‘Homo Deus’ är otäckt neutral till den förgängelse som förutskickas. Kanske finns det någon som har bättre argument, men jag kan inte se dem. När jag läste Harari var det tvärtom så att han var först med att bekräfta mina egna farhågor, vår egen Christer Fuglesangs ‘Liv 3.0’ framstår i jämförelse som lätt naiv. Och det viktigaste skälet är ju just att fem år har gått sedan Homo Deus låg på bokdiskarna, utan att någon makthavare gjort något överhuvudtaget för att ta tag i problemet.
Yuval Noah Hararis bok från 2015. Han efterlyste reaktioner, men ingenting har ändrats i hans dystra profetior, för ingen har ju gjort något.
Media?
Sannolikheten för att MSM-reportrarna skulle börja ställa följdfrågor är minimal, de har tydligen blivit utbildade på journalisthögskolan att inte göra så. Och de är sannolikt helt enkelt inte begåvade nog – är man påhejare i den Dumskallarnas Sammansvärjning som pågår i klimatfrågan, så lär man kunna köpa även det här. Det är ju samma snälla superrika som säger att CO2 är farligt för oss, som nu påstår att AI är bra, så varför ifrågasätta?
Löfven?
Ännu mindre sannolikt är det att Sveriges skurkregim plötsligt skulle förvandlas till en thinktank kring frågor som faktiskt på allvar berör inte bara svenskarnas utan människans framtid på jorden. Det här kräver ju både kompetens och intelligens. Visserligen höjdes medel-IQ:n påtagligt efter statsråden Strandhälls, Wallströms, Bah-Kuhnkes och Ylva Johanssons avgångar, men man ligger dessvärre kvar en bra bit under medel. Sanningen är att inte ett enda västland verkar spendera tid åt att utreda konsekvenserna av dessa ödesfrågor, samtidigt som 57 långtidsutredningar om immigration och kriminalitet pågår, som de skulle kunna hitta svaren på direkt, här på min blogg .
Vanliga människor vet nästan ingenting om vad som pågår, för det är ingen som behagat upplysa dem, än mindre skicka med några varningsord. Västvärldens politiska klass lägger istället biljarder av våra skattepengar på att låtsas som att vi kan göra något åt klimatet. Biljarder som, bye the way, hamnar rakt i fickorna på dem som nu utvecklar AI. I förhållande till de enorma potentiella konsekvenserna kan intresset från media, allmänhet och politiker i bästa fall beskrivas som förstrött; det ägnas mindre uppmärksamhet än konstgräsplast och sugrörs effekter på klimatet. Det är tydligen för stort och omfattande för att vi ska kunna engagera oss, för ogripbart för att vi ska bilda oss en säker uppfattning.
AI kan i bästa fall göra livet betydligt lättare, men lika gärna – och tyvärr mycket sannolikare – leda till vanliga människors onödiggörande, förslavande eller rent av utplåning. Det är hög tid att börja ställa oss frågan om eller hur de negativa effekterna ska kunna undvikas.
Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.
Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.
Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.
Aftonbladet 30/1
Barnens rätt går först. ?
“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:
”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “
Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.
Prejudikatet: ett snarlikt fall
Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.
Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:
Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.
Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.
Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.
Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.
SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.
Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.
En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..
Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna
Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.
För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.
Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.
Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.
Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.
De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.
En skatt är en skatt och en avgift en avgift. De senare ska gå till något specifikt, som man får tillbaka, annars är det ingen avgift. Den s k socialavgiften heter så för att den ska betala för vår trygghet. Pengarna ska alltså gå direkt till våra trygghetssystem, för ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetsskada mm. Den totala avgiften som arbetsgivaren tar ut har legat ganska stilla över åren, i procent räknat. Men det finns en gökunge i boet. Den allmänna löneavgiften. Denna har inte nöjt sig med att få del av den allmänna löneutvecklingen, den har behövt mer. Den kallas för ‘avgift’, men det är orwellska, för det är ingen avgift alls. Den går inte till trygghetssystemen, utan rakt ner i statens djupa fickor.
Den allmänna löneavgiften. Gökungen i boet.
Vad händer med en underfinansierad trygghet?
Vi bör naturligtvis fundera över varför den behöver fyllas på på detta sätt. Men vi kan börja med att konstatera vad som händer med tryggheten, som alltså därmed inte alls ökar i takt med lönerna. Bara sedan 2014 har i själva verket dessa trygghetsinbetalningar minskat med över 8 procent relativt lönerna. Det säger sig självt att man då måste fylla på på annat sätt. Som genom att höja pensionsåldern t ex. Eller minska förmånerna, som efterlevandepensionen. Man kan också frysa taknivåerna, och låta höjningarna i övrigt följa en annan och slöare ‘tidtabell’, som för a-kassa och sjukförsäkring, som följer index som hela tiden sackar efter. Det innebär konkret att tryggheten minskar.
De senaste åren har summan varit helt konstant, 31,42%. Men den allmänna löneavgiften har stigit 1,74 procentenheter på de övrigas bekostnad.
Taken i tryggheten: varken sjuklön eller pension räcker till för majoriteten
Värst är förstås takeffekten. Tryggheten gäller ju bara inkomster upp till 30 300:- i månaden (2018). Alla s k socialavgifter på överskjutande inkomst går till staten. Ka-ching! Länge stal man bara från de ‘rika’. D v s i lite grova drag de 48% av svenska folket som inte röstade på sossarna och vänstern. En extraskatt – utöver den progressiva höjningen av inkomstskatt, som ni ju känner till och som också kan diskuteras rättvisan i, eftersom den börjar redan långt ned i vanliga människors inkomstnivåer. Detta har man låtsats ingenting om, majoritetsförtryck i sin prydno. Men idag är det en klar majoritet av de heltidsarbetande som tjänar mer än 30.000:-. Stölden i form av takeffekt berör alltså alla dessa. Men inte heller nu vill man låtsas om saken: en civilingenjör med 60.000:- i månaden som blir sjuk, får bara en tredjedel av detta ur försäkringen. Det är inte mycket till trygghet. Har man en kostnadskostym som matchar den tidigare lönen så får man problem om sjukdomen varar länge.
Den allmänna löneavgiften är inte en avgift utan legitimerad stöld
Men detta är inte nog för den alltid snyltande staten. Man stjäl inte bara ur majoritetens fickor utan ur allas. Den allmänna löneavgiften uppfanns 1995, och var en del i svenska statens skuldsanering efter 90-talskrisen. Då låg den på 1,5%. Det var inte mycket att säga om kanske, det var nödvändigt, men det var fult att kalla den för avgift. Vi som trodde att 90-talskrisen var löst sedan länge och skatten därmed borta tror dock fel verkar det. Tvärtom så har den hela tiden stigit, såsom svenska skatter har en tendens att göra, särskilt när de är dolda.
Persson höjde först, med 80%. Sedan dess har regeringar hjälpts åt.
Först höjdes den av regeringen Persson till 2,69%. Nästan 80%! Ja, det var ju en kris i början på 2000-talet också… Men sen då? Ja, sen steg den ännu fortare. NewsVoice har skrivit om detta och Hedi Habib, med partibeteckningen till vänster, försöker få det att se ut om det mest var Reinfelds regerings förtjänst, genom att felaktigt påstå att hela höjningen därnäst, upp till hela 9,23%, mer än en tredubbling, skulle ha skett i ett slag 2011, men sanningen är att alla regeringar har hjälpt till med höjningarna både före och efter.
Habib ska i övrigt ha cred för artikeln eftersom detta måste göras känt; uppgifterna har annars redan spridits, bl a av Svenskt Näringsliv. Man kan som en parentes undra över varför Leif Östling sparkades från SN, när han frågade vad fan man fick för pengarna, när just denna tarvliga ‘avgift’ var ett av alla skäl som kunde anföras till stöd för Östlings påpekande. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att vända publiciteten till något bra om detta tagits upp då, men SN fegade som bekant ur istället.
Från NewsVoice (Habib). Våra trygghetssystem vittjas alltmer ohämmat i jakten på att finansiera statens löpande utgifter. Från 0,3% 1990 till 2,69% 2001. Då handlade det om skuldsanering. Men sedan dess har ‘avgiften’ till staten mer än fyrdubblats. Vart går pengarna?
Löfven har höjt tre gånger till. Under brinnande högkonjunktur.
Löfven har höjt löneavgiften tre gånger under sin tid – hittills. Nu är den allmänna löneavgiften 11,62% av lönen. Det innebär att 37% av alla socialavgifter går direkt till staten för att täcka löpande utgifter. Och vilka är det då? Vi har ju haft en högkonjunktur. Statsskulden är rekordlåg. Räntorna är noll. Inga kriser sedan Framfab gick i kk. Ni vet det redan. Det är importen av bidragstagare som är problemet. Flyktingmottagningskostnader på ca 40 miljarder är den lilla delen, och den enda som är särredovisad i statsbudgeten. Kostnaderna tas i allt högre utsträckning av kommunerna, vilket det ökade kommunstödet nu bekräftar. Sedan har vi kriminalitet, sjukvård och snällanställningar i offentlig sektor som inte behövs oavsett om de subventioneras öppet eller inte. Men de kostar.
Varför tjänar norrmän och danskar 50% mer men betalar hälften i sociala avgifter?
Och vi sticker sannerligen ut om man gör en jämförelse med andra länder, såsom Habib gjort:
Så här mycket mer betalar svenska förvärvsarbetande för ingenting. Samtidigt som lönerna släpar efter, mest på grund av de ständiga deprecieringarna av kronan. Idag tjänar danskar och norrmän över 50% mer än svenskarna, men betalar ändå bara hälften så mycket i socialavgifter. Ändå är deras trygghet fortfarande säkrad. Det är inte svenskarnas. Det sistnämnda beror alltså på ren stöld.
Enligt Catharina Bäck på Svenskt Näringsliv så gav löneavgiften förra året hela 193 miljarder. Rakt ned i alla de utgiftshål Löfven själv borrat, istället för att sättas in i trygghetssystemen. Bara den höjning som man genomfört i år, över 8% höjning, kommer göra att det beloppet stiger till 208 miljarder (allmänna löneökningar bör ge ytterligare ett antal miljarder, men lönesumman totalt vet vi ju ingenting säkert om).
Grupp mot grupp. Rakt av.
Här har vi den dolda kostnaden för invandringen alltså: grupp mot grupp, rakt av på ett bräde: 208 miljarder 2020, exponentiellt ökande och upp med 8% bara sedan ett år. Och utöver vad svenskarna betalar krona för krona i trygghet till de nyanländas uppehåll, ser vi i samtidiga förluster i välfärd, sämre skola och minimering av försvar, eftersläpande underhåll av infrastruktur. Trots stölden från trygghetssystemen.
DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.
Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.
Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).
För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.
Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.
Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:
“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”
DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.
Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftattvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.
Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:
“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”
“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”
“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”
När nyheterna i DN om Pisatestet kom så blev det förstås jubel. Det vänder! Entydigt! Skolresultat som alla hoppats på men ingen vågat tro på. Självklart lät man skolministern (S) ta äran, i en stor sidoartikel. Pisachefen Andreas Schleicher fick uttala sig i en annan sidoartikel, om hur dumt det var med det fria skolvalet och stöttade därmed skolministerns och sossarnas linje – att det var ojämlikheten som detta skolval skapat, och som var grunden för alla problem. Bara att ta fram tårtan och champagnen och fira då? Eller finns det möjligen en hund begraven här någonstans? Javisst är det så. Eller snarare två. Som vanligt, höll jag på att säga är grundproblemet förfalskad statistik. Men vi kommer till det sen, först lite enkel logik.
Skolministern vill ta bort det fria skolvalet och sprida ut invandrarna från utanförskapsområdena.
Även skolministern tvingas ju medge att elevernas kunskaper är resultat av långsiktiga satsningar. Redan 2015 syntes en vändning och denna bekräftas nu. Då är det ju faktiskt de borgerliga regeringarnas satsningar 2006-2014 som ska få äran för vändningen. Och – med en uppåtlutande kurva sedan dess, så borde vi väl bara fortsätta på den inslagna vägen? Antingen har man inte problem, vilket ju den positiva trenden tycks antyda. Eller så visar inte den positiva trenden sanningen. I så fall har man dubbla problem. För då är det någon som ljuger.
Och det är det förstås, för det är sossarnas paradgren. I den djupa staten snickras även rådata till, så att den stämmer med den verklighetsbild som man vill förmedla. SCB sänker arbetslöshetssiffrorna några månaderna före valet. Polisen avskriver anmälda våldtäkter och dödligt våld och BRÅ vidimerar, Sarnecki ser till så att man har fokus på lagförda brott. Med hjälp av sysselsättningsstatistiken bagatelliserar man invandrarnas frånvaro på arbetsmarknaden och med subventionerade och påhittade snällanställningar döljs den faktiska kostnaden för socialbidrag. Klart att man också lyckats försköna även de usla skolresultaten, hade någon inbillat sig något annat?
Det segregerade Sverige, näst värst i Europa.
Grafen säger att svenska immigranter avviker mer negativt från de inföddas resultat, än i något annat land, utom Finland. När man är 80 score-points efter så kan väl segregationen knappast bli sämre? Jodå, det är den: 11% av alla elever, nämligen de som inte talar svenska alls, fick inte ens delta.
Intrycket att både skolministern och DN är väl medvetna om hur man krattat i manegen stärks av att man mest pratar om hur olyckligt det är att det positiva resultatet inte gäller alla, att polariseringen blivit större. Det är sant. Skillnaden mellan svenska immigranter och infödda elever är större än i något annat land utom Finland. Segregationen kan alltså knappast bli mycket värre. Eller, jo, det kan den: 11,1% av eleverna fick nämligen inte ens delta, det rör sig med största sannolikhet om dem som inte kunde svenska. Elva procent av 15-åringarna i Sverige kan inte tala svenska. Sug på den. Faktum är att vi kanske borde lägga hela mätningen åt sidan och bara diskutera just detta faktum. Enligt Expressen ska vår siffra jämföras med 2018 års OECD-snitt på 4%.
Maximala undantaget är 5%. Det bryter Sverige emot både 2015 och 2018.
Enligt reglerna väljs en stort sampel ut slumpmässigt. I Sverige handlar det om drygt 5.000 stycken. Av dessa får inte mer än 5% undantas, st 2, p. 1: “After all exclusions (school and within-school), the resultant population is required to cover at least 95% of the desired target population.” Redan 2015 låg Sveriges bortfall dock på 5,7%. Och nu blev det alltså över 11%! Hur är det ens möjligt? Det borde det förstås inte vara. Någon särskild förklaring får man heller inte i rapporten, mer än att det handlar om invandrare, så något slumpmässigt bortfall rör det sig inte om. Finland, vars invandrare skulle vara ännu mer segregerade än de svenska har mindre än tre procents bortfall. Om vi alltså lägger till dem som Sverige misslyckats allra mest med så skulle vi – med råge – hamna efter även Finland.
Finland – ett skolexempel vi inte längre har anledning att följa blint.
En kort passus om FInland. Broderskapsfolket i öst utmärker sig fortfarande med topplaceringar. Men man har försämrat sig kraftigt relativt föregående mätningar. Utvecklingen är intressant och bekräftar somligas farhågor: det är nämligen så att man under de sista åren börjat ta efter – Sverige! Ja, jag vet, dumt. En eftersläpande beundran och respekt för det gamla huvudlandet i väster tycks inte ha slipats av helt och hållet. Och i det här fallet är den fullständigt felplacerad, tyvärr. Framförallt handlar det om ‘klassrumsdemokrati’ och synen på ‘katederundervisning’ som alltså kommit ur mode i Finland, trettio år efter att det hände i Sverige. Det finns som bekant s k progressiva i alla länder, sådana som aldrig har förstått devisen att man inte ska ändra ett vinnande lag. Det börjar nu visa sig i det finska resultatet. Problemet är också, för den som inte förstår eller vill förstå hur långsiktigt eftersläpande de här trenderna är, att det nu på svenska sidan Torneå lär börja hävdas att Pisaresultatet är ett bevis för att ‘det auktoritära’ finska systemet inte var så bra trots allt, samtidigt som ‘progressiva’ öster om Haparanda kommer kunna låtsas som att deras nya grepp fungerar, eftersom man fortfarande hävdar sig så bra. Det kommer ta några år till innan sanningen uppdagas.
Pisachefen: lärarna i Sverige upplevs som servicepersonal
När Pisaresultaten väl kom bytte rubriken till intervjun med Pisachefen plats med ingressen. Ger en mer kritisk framtoning mot sossarnas elevstyrda låtgå-skola.
Efter att Pisamätningen publicerats så byttes DN-rubriken på intervjun med Schleicher och jag gissar att den nya rubriken ‘Läraren ses som servicepersonal’ är bättre överensstämmande med huvudinnehållet i hans budskap. Hans kritik gäller den svenska skolans låtgå-politik i skolan, där katederundervisning är något fult och ordning och reda något som löser sig självt. När Schleicher samtidigt kritiserar det fria skolvalet är han, som de flesta andra, sannolikt omedveten om hur den demografiska strukturen ser ut här. Att vi i princip har mättade eller närapå mättade elevblandningar med höga invandrartal överallt, vilket innebär att värstingungarna är på gränsen till att vara för många redan som det är. Skulle utanförskapsområdenas ungdomskriminella spridas ut så förstör vi resten av Sveriges skolor på samma sätt som vi gjort i utanförskapsområdena. Det fria skolvalet är i själva verket vad som just nu räddar skolan från total systemkollaps.
Nytt rekordfiasko
Det nya Pisaresultatet underskattar förstås inte bara segregationen, som med de uteslutna icke-svensktalande eleverna inräknade alltså är världssämst. Givetvis har även totalresultatet påverkats av denna manipulation. Skulle vi justera genom att slå av 7% av de svenska elevernas resultat (mellanskillnaden mellan våra 11% och resten av ländernas 4% uteslutna elever) så minskar resultatet med ca 35 poäng. Det är en grov skattning förvisso, men den antyder att den uppåtgående trenden från föregående mätning 2015 snarare har brutits än fortsatt. Eller kanske är det istället den nedåtgående trenden före 2012 som aldrig faktiskt vänt? Vi hamnar ju med vår grova skattning t o m under katastrofsiffrorna 2012: 471 i läsförståelse mot 483 år 2012; 467 i matematik mot 478 år 2012 och 464 i naturkunskap mot 485 år 2012. Nytt rekordfiasko i alla ämnen alltså.
Genom att lägga kurvorna högt upp i diagrammen så ser det ut som att vi nästan stöter i taket, trots att vi kryssar kring medeltalet.
De allra bästa länderna ligger ovanför diagrammets tak. Men nuförtiden är vi glada om vi passerat ett medel där bl a Mexiko, Kazakstan. Libanon och Turkiet är med. DN:s grafiker vet hur man maipulerar statistik.
Drar vi rufft av 7% för dem som ej deltagit så hamnar vi på 467. Nytt rekordfiasko.
Testet är frivilligt och lärarna som styr eleverna är oftast pk-sossar. Bäddar för ett riktigt fejkat urval när det gäller det stora bortfallet – 13,5% 2018.
Visst kan man tänka sig att de icke svensktalande skulle kunna knåpa ihop några poäng om de fick testen på sitt eget språk och att försämringen inte måste bli fullt så kraftig. Men det finns ju en annan effekt kvar, som vi inte heller tagit hänsyn till: Pisatesterna är frivilliga. Ingen elev behöver göra dem och möjligheten att ordna till skeva urval är därför synnerligen goda. När det slumpmässiga valet är gjort exkluderas alltså dem inte anses ‘vara meningsfullt att ha med’, max 5% enligt reglerna, men eftersom det är Sverige så går det bra att ta bort 11%. OK! Men sedan ska alltså resten av eleverna övertalas att delta. Man kan ju lätt tänka sig att man är lite mindre övertygande, beroende på vilka det är man talar med. Skolorna är, obegripligt nog, fortfarande fulla av regimtrogna och massinvandringstillvända lärare, som fortfarande röstar vänster betydligt mer än de flesta andra akademiska yrkesgrupper gör. Vad det innebär i form av pk-solidaritet kan vi t ex konstatera när vi ser att en betydande andel lärare inte drar sig för att otillbörligt gynna (d v s snällrätta) flickor vid standardtest (se tidigare artiklar om detta; avslöjandet har bekräftats i anonymiserade EU-tester). Enligt pk-uppfattningen är det ju flickor som missgynnas jämt, i stort som i smått, och då är det förstås nästan lika pk att ge dem lite individuell fuskhjälp på traven. Vi har därför anledning att förmoda att (samma?) lärare även när det gäller Pisatesterna har varit lika ‘lojala’. Man har ju till mans förstått hur besvärligt det skulle vara för skolministern (s) att förklara ännu ett pinsamt debacle, så då ger man sina duktiga elever en extra knuff åt rätt håll, samtidigt som man lockar de mindre begåvade med en håltimme. Bortfallet 2018 uppges ha varit 13,5% jämfört med 9,3% 2015. Ingen påstår sig veta varför det har ökat. Men motivationen att med skeva urval ge en osann bild av verkligheten har kraftigt förstärkts de senaste båda mätningarna, efter regimbytet, men också generellt pga att samhället idag är betydligt mer politiserat – mångkulturalisterna och massinvandringskramarna upplever sina sanningar vara starkt ifrågasatta och just ett sådant beteende är då närmast reflexmässigt, vad vi har sett och kan förvänta oss av dem.
Verkligheten. Något helt annat än (S)kolverkets glädjesiffror.
Bevis? Nej, bara indicier, intill dess någon faktiskt ställer Skolverkets ansvariga till svars. Jag kan bara konstatera att resultaten ser alldeles för bra ut. Betänk att dessa kommer samtidigt som 6.000 ungar går ut skolan utan att kunna tala riktig svenska, enligt en artikel på Ledarsidorna för ett par månader sedan. Rakt in i kriminalitet, kan vi lugnt förmoda. Sanningen är att det är något väldigt annorlunda vi ser, om vi slänger en flukt på verkligheten, utan att gå omvägen via DN, och även Pisaresultaten kan därför, från och med nu, läggas åt sidan som trovärdig värdemätare, precis som en massa annan statistik som publiceras i Den Djupa Statens Sverige. Fake news tycks ha blivit legio.
