Kategori: press

DN – Expressen – SvD – Aftonbladet – GP – lokalmedia

Publicerad av — 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Rättsstaten är till salu. Den fungerande delen.

SvD:s serie om att tryggheten är till salu i Sverige inleddes med panic rooms för de rika. Säkerhetsbranschen har snart nästan dubbelt så hög omsättning som polisens anslag. Och kommunernas kostnader ökar; i Stockholm har notan tredubblats på fem år. Samtidigt som 80% av allmänheten ända sedan 2007 upplever att brottsligheten konstant ökar. Polisen hinner inte med ens att hantera de allra grövsta brotten, utan måste flytta resurser och fokusera på enskilda geografiska områden för detta. Nu prioriteras bombningar före skjutningar. Våldtäkter läggs sedan länge på hög tills de avskrivs i 19 fall av 20. Dags m a o för att även privatisera brottsutredningarna. Men bara somliga av dem – de där brottsoffren har råd att betala.

Vi vet ju alla att kommuner och företag tvingas anlita vaktbolag för att fullgöra uppgifter som är ålagda polisen. Och som vi betalar för över skattsedeln. Vad många inte vet är att säkerhetsföretagen nu gör hela brottsutredningar. Och att man även börjat rekrytera åklagare. Det här är förstås ett naturligt steg i den process där en illa ledd och, i takt med att erfarna och dugliga resurser slutar eller tvingas bort, alltmer inkompetent organisation, polisen, lämnat ett tomrum att fylla. Ännu en fara är att det är de kunniga och duktiga åklagarna och poliserna som i första hand lockas bort från sina statliga anställningar och uppgifter. I en bransch där domstolsaktivisterna redan tycks ha erövrat lejonparten av alla begärliga stolar.

Överklassen

När en av våra grannar för ett dussintals år sedan byggde ett Panic Room, så var det lite pinsamt tyckte vi på gatan. Så kändes det fortfarande när de sålde huset på ‘Stjärnmäklarna’ i TV och vi var rädda för att bli grannar med rysk maffia. Men idag funderar ‘alla som är något’ på att bygga sig ett eget. Precis som med skola och vård, kan vi förvänta oss att detta påskyndar en utveckling som tredelar det svenska samhället: en överklass, som har råd att betala två gånger för samma service, tillsammans med en ängslig övre medelklass, väl medveten om vad som håller på att hända, som kommer göra allt vad den kan för att hänga med i hasorna. Med tiden så kommer kostnaderna bli så höga att de flesta blir avhängda – vi talar här sannolikt om människor med månadsinkomster på 100.000 eller mer, för att det ska gå att försörja hushållet både efter skatt och utgifter för privat säkerhet, skola och sjukvård som fungerar.

Klart vi måste ha ett Panic Room.

Det duperade folkflertalet

Sedan har vi den stora massan. Huvudsakligen pk-människor som inte fattar någonting förrän det redan är försent, om ens då. Utlämnade åt samhällets bristande resurser får man vara glada om det ens finns någon äldrevård och värdesäkrad pension när det blir dags. Och tryggheten kommer vara helt satt på undantag. I ett land där enbart de kriminella är vapenbärare innebär det sannolikt att även de allra grövsta formerna av brott kommer få passera utan åtgärd. Man kommer inte ens för syns skull låta ärendena vandra genom systemet ända till hovrätt och HD, för att där i vanlig ordning få avslag – detta kommer anses vara alltför dyrt och ineffektivt, byggt på en rundgång i den logik som överrätterna skapat alldeles på egen hand, genom att gripa varje halmstrå för att slippa fälla de grova våldsbrottslingarna.

Underklassen

Slutligen; den importerade underklassen, utan medel och förmåga att försörja sig på annat sätt än de allra enklaste tjänster – och kriminalitet – samt bidrag. Och så dem förstås som lever på marginalen, ofta helt utan bidrag. Dagens 300.000 fattigpensionärer och 40.000 svenska uteliggare, som inte ens härbärgena prioriterar; särskilt förstås om de inte är narkotikamissbrukare, i så fall har de i praktiken, enligt gällande regler i de flesta kommuner, inte ens en sportslig att se fram emot att få en permanent bostad. Trots att dessa dör av i en för staten lönsam takt långt snabbare än genomsnittsmedborgaren, så ökar detta antal rekordsnabbt och när Coronakrisen till slut hinner ikapp ekonomin så kommer dessa parias både bli många, många fler och samtidigt få det ännu mycket sämre.

Dissidenterna

De icke-pk kommer kanske i detta dystra scenario antingen ha flytt landet, sitta i fängelse som dissidenter eller ha tystats helt. Klart är i varje fall att ett outsourcat rättssystem är icke-kompatibelt med en fungerande demokrati. Tillåts den här utvecklingen fortsätta så hamnar vi i något som ingen fritänkande kan acceptera.

Vad är det då som är problemet med privata brottsutredningar?

Brottsutredningar kan bli saboterade av privatdetektiver, innan polisen hinner på plats och säkra bevis och vittnen. Men det är väl inte så troligt att polisen ens dyker upp. Ett större problem är att det kan sätta sig en ny praxis, där rättsväsendet får alldeles för stor respekt för dessa, kanske fd toppoliser. Man tenderar då att lättare glömma att privata utredare inte måste vara objektiva. Och det går redan nu att ana hur man kommer kunna köpa sig förtur, med en väl underbyggd utredning.

Staten driver sitt favoritprojekt – då får allt sådant här basalt stå tillbaka

Det allra sjukaste är förstås att detta ens är på banan utan att någon skriker stopp. Varför?! Hallå! Hur kommer det sig att man med världens högsta skattetryck inte har råd ens med nattväktarstatens uppgifter, yttre och inre ordning? Och varför diskuteras inte detta? Jag tror att de flesta som läser detta vet svaret. Vi har ju drivit ett annat prioriterat projekt, invandringen av människor som inte kan något. Detta har kostat den offentliga sektorn allt större belopp, och nu har det blivit en bubbla av detta. En bubbla som i bakgrunden av Corona kan fortsätta att gödas, och som fortsätter att pumpas upp trots formella gränsrestriktioner – flödet har efter Corona minskat något men är fortfarande stort, låt er inte luras av att man påstår att gränserna är stängda, det gäller inte asylsökande.

En bubbla som spruckit men ändå pumpas in nya bidragstagare i

Det är lite som om fastighetsbranschen på nittiotalet hade kunnat fortsätta köpa fastigheter utomlands samtidigt som hemmamarknaden rasade ihop som ett korthus. Det kunde man förstås inte, men svenska staten kan, för de har riksbanken i ryggen, skattkassan och pensionsfonderna att ta ur, och kan skylla på Corona när de betalar ut ‘krisbidragen’ till kommunerna. Så räkna för all del med att det fortsätter.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Den pågående biljonrullningen till börsen är på väg att begrava kapitalismen. Vem hävdar detta? Wall Street Journal och Financial Times.

Andreas Cervenka på Dagens Industri är öppet vänster, och han har visat det genom att hävda att Löfven gör ett toppenjobb i Coronakristider. Så, därmed hoppas jag att alla inser att jag inte direkt sympatiserar med hans grundinställning i alla viktiga frågor. Men när det gäller de finansiella krisåtgärder som nu vidtas är vi rörande eniga. Ingen kommentator inom MSM har som Cervenka varit så tongivande och konsekvent när det gäller att kritisera den uppblåsta lånebubbla som skapades efter krisen 2008 och som sedan dess bara pumpats upp ännu mer. För att nu få en krismedicin i form av mångdubbel överdos av ännu mer.

Cervenkas krönikor i DI är tyvärr alltid låsta. Jag tar risken att publicera den senaste i nästan hela sin längd, utan fler egna kommentarer, för jag tycker detta är viktigt att känna till och sprida. Som gott komplement fungerar SvD:s artikel: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?, som jag också valt att referera nedan.

coronaviruset mot ekonomin

Vinstvarning för kapitalismen – större hot än finanskrisen

Börsrally när miljoner blir arbetslösa, misskötta bolag som räddas medan strävsamma småföretagare går under.

Sällan har avståndet mellan den finansiella och den riktiga världen känts längre än under corona-krisen. 

KOMMENTAR ANDREAS CERVENKAPublicerad: 15 april 2020, 22:18Artikeln handlar om: Börs och bolagUSAWall StreetRiksbankenFederal ReserveSå slår coronaviruset mot ekonomin

  • Foto: Kevin Hagen

16,8 miljoner människor. Så många har anmält sig arbetslösa i USA på bara tre veckor. Om de ställer sig med ett corona-anpassat avstånd på två meter skulle de bilda en kö som sträcker sig mellan New York och San Francisco. Åtta gånger om. 

Wall Streets reaktion när förra veckans chocksiffror släpptes: Dow Jones index steg. 

Samma dag som den dystra arbetsmarknadsstatistiken kablades ut fanns det något annat som fångade handlarnas uppmärksamhet: Federal Reserve annonserade ännu ett stimulansprogram värt 23.000 miljarder kronor. 

Centralbanken ska nu köpa alla typer av obligationer, även papper från några av USA:s högst belånade och minst livskraftiga bolag. Skräpobligationer har rusat i värde efter beskedet. Ägarna till dessa lottsedlar kan nog inte tro sina ögon.

Samtidigt ska Federal Reserve låna ut pengar till företag med upp till 10.000 anställda, med andra ord stommen i ekonomin. Men för dessa lån är villkoren tuffare och pengarna dröjer åtminstone en bit in på maj. Då kan det redan vara för sent.

Wall Street Journals ledarsida, inte direkt känd för att vara vänstervriden, konstaterar att Federal Reserves nödhjälp är bra för Wall Street men dåligt för Main Street, en amerikansk omskrivning för vanligt folk. 

Samma sak händer i Sverige. Riksbankens insatser på 1.400 miljarder motsvarande en dryg fjärdedel av BNP har snabbt förbättrat nattsömnen hos fastighetsbolag, private equity-baroner, banker och andra som har skuldsättning som affärsidé. 

Samtidigt omgärdas statens hjälp till mindre företag av byråkrati, snåriga villkor och en försiktighet som saknar koppling till Sveriges urstarka statsfinanser. 

Resultatet av denna politik går inte att ta miste på. Samtidigt som nedgången i den reala ekonomin går fortare än under 1930-talets depression och livsverk krossas på löpande band har Dow Jones bara backat 18 procent i år. I Stockholm är årets ”ras” 17 procent. Katastrof, vilken katastrof? 

Dåligt är det nya bra

Under 2010-talet uppstod ett mantra på Wall Street: dåligt är det nya bra. Nyheter om att fler människor fått jobb fick börsen att falla. Det ökade ju nämligen risken för att Federal Reserve skulle höja räntan och minska stimulanserna, vilket är dåliga nyheter för spekulanter. 

På bara några veckor har detta fenomen gjort storstilad comeback. Om staten tidigare försåg finansmarknaden med stödhjul har hela ekonomin denna gång placerats i en vadderad barnvagn. 

WSJ menar att den nuvarande krisen innebär ett större hot mot kapitalismen än finanskrisen. Staten är nu den viktigaste långivaren i ekonomin och Federal Reserves balansräkning väntas svälla till 9.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP. 

Det är kanske är nödvändigt i nuvarande läge, men vad händer efteråt? De extrema åtgärder som centralbankerna vidtog 2008 har fortfarande inte rullats tillbaka. Det kommer att ta många år innan det går att tala om verklig marknadsekonomi.  

Den ojämlika fördelningen av hjälpen utmanar också grundläggande idéer i kapitalismen, till exempel den om att både belöna men också bestraffa risktagande.

En entreprenör skördar vinsterna i uppgång men får finna sig i att absorbera förlusterna i nedgång. I dag är denna logik satt ur spel. 

Det snabbaste sättet att bli miljonär är att investera en miljard i flygbranschen brukar det heta. Men istället för att hamstra kapital inför nästa lågkonjunktur har amerikanska flygbolag valt att köpa tillbaka aktier för 45 miljarder dollar de senaste fem åren. Nu får de över 50 miljarder dollar av USA:s skattebetalare men aktieägarna får ändå behålla kontrollen. Det uppmuntrar inte till framtida disciplin. 

Varför ta låg risk när för hög risk aldrig får några konsekvenser? 

SvD: Rekordsummorna – hur kan regeringen ha råd?

Vad gör årets ”corona-budget” historisk?

I vanliga fall lägger regeringen fram en statsbudget för nästkommande år på hösten. Därefter presenterar man en ekonomisk vårproposition i mitten av april – som består av lägesbeskrivning och prognoser för ekonomin – samt en ändringsbudget för innevarande år.

Normalt sett handlar det om justeringar på ett par miljarder på grund av oförutsedda händelser. I år har januariavtalspartierna S, MP, C och L redan kommit överens om hela fem extra ändringsbudgetar – på totalt 772 miljarder kronor – för att rädda den svenska ekonomin undan en coronakrasch.

Och det är alltså innan finansminister Magdalena Andersson (S) på onsdagen presenterar den traditionsenliga vårbudgeten.Stäng

Är krispaketen verkligen så stora som de ser ut?

Nej, en stor del av stödpaketen som har lagts fram består av bankgarantier och likviditetsförstärkningar till företag som i bästa fall inte kommer att kosta staten en krona.

Räknar man i stället ihop de åtgärder som faktiskt belastar statsbudgeten – som sänkta arbetsgivaravgifter, korttidspermitteringar och statsbidrag till kommuner och regioner – hamnar man på drygt 200 miljarder kronor. Det är dock mycket pengar bara det.

Som jämförelse uppgick de sammanlagda satsningarna i 2020 års budget till cirka 25 miljarder kronor. Så med andra ord kan man säga att regeringen bränner åtta år av reformutrymme i ett slag.

Skulle företag som omfattas av stödpaketen dessutom börja gå omkull riskerar notan för staten att bli betydligt högre än så.

Hur har regeringen råd?

Svaret är – det har den inte. De stödåtgärder som nu vidtas för att stabilisera ekonomin kommer att leda till att de offentliga finanserna går med underskott i år. Samtidigt gör konjunkturnedgången att skatteintäkter minskar och sociala utgifter ökar, vilket ytterligare försvagar statens budgetsaldo.

För att lösa coronaekvationen måste staten låna pengar. I praktiken sker det genom att Riksgälden – statens internbank – ger ut räntebärande värdepapper. Köpare är ofta försäkringsbolag, pensionsfonder och centralbanker. Både i och utanför Sverige.

På så sätt ökar den svenska statsskulden. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors beräknar att statsskulden kommer att öka från 35 procent av Sveriges BNP till 42–43 procent de kommande åren.

Är ökad statsskuld ett problem?

På lång sikt är det problem eftersom ökande skuldsättning innebär högre räntor. Men den svenska statsskulden är i dag den lägsta sedan mitten av 1970-talet efter flera år av överskott i statsfinanserna. Mycket tack vare de strama reglerna i det finanspolitiska ramverket som tillkom efter den ekonomiska krisen på 1990-talet.

De offentliga finanserna anses i dagsläget så goda att Sverige kan låna pengar till i närmast nollränta. Det betyder att finansminister Magdalena Anderson har utrymme att öka skuldsättningen i tider av kris.

Värre är det för många andra länder som drabbats hård av coronaviruset. I USA ligger statsskulden på 106 procent av BNP, i Italien på 133 procent.

Kan staten trycka mer pengar om det behövs?

Ja, faktum är att Riksbanken redan har börjat göra det som en direkt konsekvens av coronakrisen.

Dels genom att erbjuda bankerna att låna upp till 500 miljarder kronor till nollränta, på villkor att de lånar vidare pengarna till företag som nu har det svårt ekonomiskt. Dels genom att stödköpa värdepapper för 300 miljarder kronor för att lugna finansmarknaden.

På så sätt ökar mängden pengar i den svenska ekonomin. Faran med det är givetvis att priserna i samhället kan börja stiga kraftigt. Men Riksbanken menar att det inte finns någon risk för hyperinflation eftersom de nya pengarna inte direkt finansierar statens utgifter.Stäng

Kan Sverige räkna med krishjälp från EU?

I förra veckan enades EU:s finansministrar om ett stödpaket på 500 miljarder euro. Det består av tre delar. En tillfällig europeisk a-kassa för korttidsarbete. Krislån för små och medelstora företag hos Europeiska investeringsbanken. Och en möjlighet för medlemsländerna att finansiera hälso- och sjukvård via lån ur krisfonden ESM.

Ingen av åtgärderna är särskilt aktuella för svensk del, utan riktar sig främst till länder som befinner sig i djupare ekonomisk kris och har sämre förutsättningar. Däremot kan den ekonomiska injektionen få en stor indirekt effekt även för oss, eftersom EU är Sverige största exportmarknad.

I nästa steg ska euroländerna diskutera möjligheterna att låta centralbanken ECB ge ut en särskild coronaobligation för att gemensamt finansiera den ekonomiska återhämtningen.

Sunt förnuft, kommentar

Som läsaren själv kan konstatera är SvD:s sammanfattning ett försök att vara objektiv. All objektivitet är dock skenbar. Artikeln ger ett lugnande intryck, eftersom statsskulden inte ser ut att öka mer än måttligt, från 35% till 43% av BNP, samtidigt som andra länder ligger över 100%. Men i Sverige har man 1. maxbeskattat medborgarna och 2. konfiskerat kommunernas överskott. Kommunernas skulder motsvarar ca 15% av BNP och man har ett kraftigt ökande behov av mer. Samtidigt är den svenska hushållssektorn betydligt hårdare belånad än den amerikanska. Och detta gäller ännu mer svenskt näringsliv. Totalt sett är skillnaden ganska obetydlig, och faktum är att Sverige är betydligt mer räntekänsligt, eftersom lånen ligger där de ligger. En skillnad mot USA är också att dollarn fortfarande fungerar som världens reservvaluta. Trump kan därför trycka upp mycket mer pengar, för det är inte bara amerikanerna själva som backar dessa. Svenska kronor är det däremot bara de närmast sörjande som behåller frivilligt i fickorna.

Exakt var det här slutar är det förstås ingen som vet. Henrik Mitelman i DI visar på ett intressant scenario med kraftigt ökad inflation i vissa varusegment och tillgångar, samtidigt som vi kan uppleva deflation i andra, pga lägre löner/inkomster och svag efterfrågan. Att aktier är det enda man då kan investera sina besparingar i är nog ingen dålig gissning. Men just nu skulle jag hellre lägga dem i guld, en safe haven för det mesta. Vi har med all sannolikhet inte sett slutet på börsfallen, och om en andra våg löses ut så kommer staterna ha betydligt mindre möjligheter och trovärdighet att agera.

PS. Slutet på Cervenkas artikel, som jag tagit bort, handlar bl a om hur Cervenka med stöd från Financial Times argumenterar för en mer ansvarstagande kapitalism. Jag nöjer mig med att konstatera att förmögenhetsskatt i USA, där man diskuterar en ribba vid kanske 100 miljoner dollar, är något helt annat än vad det skulle handla om när Löfven et al tagit till sig idén, då är det alla med mer pengar på banken än den statliga bankgarantin som ska pungslås. Det senare är sjukt och skadligt på alla sätt, det förra däremot tål att tänkas på, eftersom det då bara vore de superrika som skulle drabbas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

‘DN Ifrågasätt’ – en sant Orwellsk sammansättning som förebådar förlängning av de s k experternas provdiktatur.

Mitt inlägg för två dagar sen om den förljugna Coronastatistiken fick stor spridning på Linkedin, i kretsar som normalt inte läser mig. Deras dom var närmast enhällig! Jag har inte rätt att yttra mig, detta bör lämnas åt de så kallade experterna (dvs Tegnell).

Gillades inte alls på Linkedin. Men till skillnad mot dig, så hade man ju inte ansett sig behöva läsa, för att ha sin uppfattning klar. Nämligen att man inte ska behöva läsa sådant här, från såna som mig.

Samma dom fick jag redan för ett par veckor sedan i DN Ifrågasätts läsarspalter. Jag stängdes av efter att man samlat ihop ‘bevisen’ mot mig på ett sätt som visar att man alldeles uppenbart bara väntat in rätta tillfället.

Överklagandet, skickat fyra gånger, inget svar.

Så här såg det ut i min mailbox, en sen kväll för snart tre veckor sen. På två minuter hade jag censurerats och blockerats. Ett så raskt och rådigt ingripande att Gestapo nog hade låtit sig imponeras.
Man samlade raskt ihop fyra kommentarer från fyra olika trådar som legat ute en hel dag, javisst är det klart att man redan hade stenkoll. Avsikten var glasklar: att hitta ett svepskäl och förevändning för att stänga av mig.
Obs: min kommentar är alltså en upprepning av Pers t o m ‘Afrika är inget land’. Men Per blev inte blockerad, bara jag.
Om ni undrar varför DN Ifrågasätt gjorde detta, så ska ni titta på hur kommentarsfälten nu ser ut. Min hårda kritik saknas och de regimvänliga har tillåtits breda ut sig. DN valde att plocka bort mig för att polemiken var på väg att hårdna ytterligare och de såg vart vinden blåste. Kan det ha med nytt statsstöd att göra?
Min korrigering av ett felaktigt påstående togs bort. Jag höll inte god ton. Den som lämnat felaktig information hade dessutom både elak och dumdryg i sin kommentar. Men med ‘rätt åsikt’ i DN, så räknas det inte.
Kommentar utan källa, med felaktigt påstående, godkänd av DN Ifrågasätt (den gröna bocken visar att man gjort en bedömning). Medan mina kommentarer närmast per slentrian censureras om de saknar källa. Möjligheten att moderera kommentarer utan källa utnyttjas för att ge sig själva frikort till en helt godtycklig censur.

Regimens statsstöd till gammelmedia – och facebooks

Intressant är förstås att DN och Wolodarski faktiskt under en kort period stod på samma sida som jag i den pågående Coronadebatten. Det måste väl ha varit första gången någonsin vi hamnat i vapenbrödraskap, och antagligen sista också. För sedan jag blockerades har man tydligt tonat ned kritiken mot Tegnell och sossarna. Kan detta månne ha att göra med det nyinrättade statsstödet till gammelmedia, som regimen ansåg vara av så stor betydelse att ge, just innan man gick ut och begärde att få extraordinära befogenheter? Eller var det istället Facebooks miljardstöd till världens MSM som fick Wolodarski att tystna?

Nog för att det kan ha räckt med att PW fick känna av hur det känns att stå som outsidern och bli mobbad av de medier som istället raskt rättat in sig i ledet. I alla händelser så tajmades min avstängning, beslutet om provdiktatur och den påföljande medietystnaden exakt med beskedet om statens och Facebooks mediastöd. Det senare f ö totalt okontroversiellt tydligen, enligt de mottagande medierna.

Allmänhetens självutnämnda företrädare, vänstern, har aldrig älskat yttrandefrihet

Coronabekämpning är enligt den kloka allmänheten som stöder Folkhälsans bedömning, reserverad åt Anders Tegnell att avgöra hur den ska gå till. Det är också för tidigt att säga om den är bra eller dålig till åtminstone efter 2022. Den nya expertövertron försvaras med näbbar och klor av de troende. Och den riskerar att få långtgående konsekvenser. Det tog bara ett par veckor för Löfvens skurkregim att opportunistiskt utnyttja tillfället för att tillskansa sig extraordinära maktbefogenheter.

Efter att denna provdiktatur, påhejat av auktoritetstroende röster så småningom på vingliga fötter reser sig ur askan efter Corona, så är det förstås många fler frågor som kan vara tabu, ‘med hänsyn till landets intresse’. Läget kommer ju kunna vara svårt, nationen måste stå samlad. Vi kan förvänta oss att man, givetvis med den lättmanipulerade allmänhetens stöd, kommer vilja expert-reservera rätten att offentligt diskutera följande:

  • Utförd (eller inte utförd) Coronabekämpning
  • Försvar och beredskap (särskilt bristen på dito)
  • Övervakning (av illojala medborgare)
  • Ekonomiska åtgärder ‘vidtagna mot Corona’ (liksom sådana som inte vidtagits)
  • Åtgärder som begränsad yttrandefrihet i ovan nämnda frågor

Och eftersom dessa åtgärder intimt hänger samman (eller anses så göra) med följande ämnen, så lär även allt detta vara minerad mark att beträda:

  • Klimatåtgärder
  • Invandringspolitik
  • Kriminalitet, rättsväsende och juridik
  • Nationalekonomi, statsbudget och offentlig sektors finanser
  • Skola och pedagogik, HBTQ-frågor
  • Jämlikhet, intersektionalitet och ‘positiv särbehandling’
  • Nationalism, historia, kultur

Men i övrigt kommer vi förstås få säga vad vi vill – så länge som vi inte uttrycker oss ‘hatfullt’. Vi är ju ändå en demokrati, eller hur? I alla fall enligt Morgan Johanssons definition.

*

Visionen ovan vill jag inte kalla för min egen. Jag är tyvärr övertygad om att den just nu föresvävar varje rättrogen partistrateg på Sveavägen 68. De som just nu ber till gudinnan Corona, partiets nya skyddshelgon och räddande ängel. Halleluja! Nu kanske man inte ens behöver skjuta upp valet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Hur Järvafältet blev värsta smitthärden? Det var inte skidåkare som tog Corona dit.

Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.

Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin

Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.

Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?

Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.

Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden

Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.

Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.

‘Spekulationer’. Ändå alltså.

Noll hälsoscreening

Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .

Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?

Anhöriginvandringen fortsätter

Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.

‘Papperslösa’ spridare

Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.

Hotet om flyktinginvasion från Afrika

Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.

Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

DN valde att krypa till korset: förnedringsvåld ÄR etniskt drivet. Ett viktigt prejudikat för vad som får sägas i DN är därmed satt.

I DN diskuteras förnedringsvåldet av två psykologer. Artikeln är lång och centrerar främst kring det horribla fall där en svensk pojke (i massmedia under det fingerade namnet Liam) rånas, misshandlas, tvingas ta av sig naken och blir pissad i munnen på medan man kallar honom bland annat för ‘svennejävel’. Mordhot utdelas både mot Liam och mot hans familj. Gärningsmännen är två 16-åriga flyktingar från Afrika. De båda kvinnliga psykologerna har massor att säga, men varken offrets eller gärningsmännens hudfärg kommer upp. Så jag skrev två kommentarer under artikeln för att komplettera den.

Invandrare krigar mot svenskar. DET är vad vi vetat i 20 år.

Artikeln ‘Invandrare krigar mot svenskar med rån’ kommer upp nedan bland DN:s läsarkommentarer. Och jag har den alltid med i läsartrådar, då ämnet tas upp. Alla journalister på DN måste vid detta laget känna till den väl. Ändå väljer man att förbigå den i tysthet. Man har inte tagit initiativ att ta fram artikeln, forskaren Petra Åkesson eller hennes argument, om att det är hat mot svenskarna som ligger bakom. Ingen ny intervju eller artikel där man vågar nämna pudelns kärna.

Att minoriteters hatbrott mot svenskar skulle utgöra problemet nämns inte ens. Nu har ju t o m SR haft intervjuer kring detta ämne. Man vågar fråga åklagare och ‘hatbrottsexpert’ varför sådant här inte åtalas just som hatbrott. I nätmedia diskuteras detta öppet och sedan länge har man i Danmark en rubrik för detta: ‘dominansvåld’. Det är hatbrott enligt lagens bokstav. Ärligt talat: piss i munnen och ordet ‘svennejävel’ – kan bevisen bli mer solklara?

Gänguppgörelsen med rapparen blandas in i artikeln, som ett uppenbart päron bland äpplena. Detta slogs upp stort i DN samma dag som domen som refereras till ovan, kom mot de båda 16-åringarna – från Afrika – som pissade på den svenske pojken, ‘Liam’, som de kallade svennejävel. Man fick inget straff, ett par månaders ‘ungdomsvård’. Ännu ett hån.

Att man i DN diskuterar fenomenet utan att nämna hudfärg på förövare eller offer, känns nästan som att befinna sig på en annan planet. Som bäst yrvaket och kusligt oinitierat, särskilt när man alltså har artikeln från 2006 att utgå ifrån. DN-redaktionen tycks snarast vilja ha denna artikel ogjord.

*

Min första kommentar, ovan, fick stå ett tag, och jag bestämde mig för att skriva en till, jag ville göra klart att detta är ett hatbrott, hets mot folkgrupp:

För ‘Liam’ – offret – är domen ett hån

Det blev i praktiken två-tre månaders straff i fallet man tar upp; domen är ett hån till mot offret. Vars ångestattacker givetvis också handlar om vad som ska hända efter att han vittnat mot dem. Han uttrycker i domen en stark oro för att förövarna ska ge sig på hans småbröder, såsom de hotat med.

Det är vanligt att offer inte vågar vittna. Och det är begripligt eftersom det också är mycket vanligt att förövarna hämnas. Svenskt rättssamhälle visar att man inte tar detta på allvar. Och åklagaren påstod sig inte se motiv till att åtala för hatbrott, vilket vid fällande dom hade adderat åtskilligt till straffet, åtminstone om man följt rådande praxis.

‘Hatbrottsexperterna’ låtsas inte veta: Ingen har fällts för hatbrott mot svenskar.

I SR diskuteras frågan med åklagare i Malmö som specialiserat sig på hatbrott, och hatbrottsforskare i Umeå. Man låter pinsamt yrvakna. Men medger som princip att hatbrott mot svenskar täcks in av Lagen om Hets mot Folkgrupp. Man kan inte ‘på rak arm’ komma på någon som fällts. Trots specialkunskaperna.

Sanningen är att det är exakt noll som fällts. Det finns en dom från Norrköpings TR, där rekvisiten på hat sattes så högt att det verbalt i praktiken är omöjligt att bli fälld, om hatet är riktat mot svenskar. Flera JK har bidragit till denna syn, där man tvärtemot lagens förarbeten hävdar att svenska offer inte alls är inkluderade. Men det är de. Och i dessa situationer är det mer än hat. Det är hat som omsatts till de mest brutala handlingar. Jämför gärna Romstadgans 7 artikel, folkrättsbrott. Det är där vi bör ankra.

Det lågintensiva kriget mot DN Ifrågasätt

Ni kanske tycker att de här kommentarerna var relativt självklara, moderata och underbyggda med logik, nog för att inte behöva ifrågasättas. Det tyckte i alla fall jag, när jag skrev dem. Men en kvart efter min andra kommentar blev de censurerade av DN Ifrågasätt (kortade svar):

Så jag försåg de båda inläggen med följande referenser:

  1. Den stort uppslagna DN-artikeln om den kriminelle rapparen/offret i gängkriget, som visar ‘rätt’ hudfärg på bild
  2. Den lilla pliktskyldiga TT-notisen om fallet ‘Liam’ införd i DN samma dag
  3. DN:s artikel från 2006: Invandrare krigar mot svenskar med rån
  4. SR P4: Kan förnedringsrån mot svenskar vara hatbrott?
  5. Samt min egen Kommentar med utdrag från domen

Här är domen tillgänglig för nedladdning:

Södertörns-TR-B-12419-19-Aktbil-288-DOM-Desteni-Aibueku-Teddy-BLadda ner

Fem minuter senare så censurerar DN mig igen. För båda inläggen. Med samma motivering!

Då ledsnade jag på trakasserierna. Ja, jag bestämde mig faktiskt för att lägga av med kommentarer på DN Ifrågasätt överhuvudtaget. Hoppet om att kunna omvända en och annan där vägde helt enkelt inte upp kostnaden i tid och ansträngning. Men jag skrev en protest. Det fick bli mitt avskedsbrev:

Till min överraskning, kommer så detta svar, sent om sider:

Vad betyder denna seger?

Vinsten med den här segern kan tyckas vara mindre. Rättelsen skedde så sent på eftermiddagen att få läsare fanns kvar, som ni ser ovan, nästan inga gilla-markeringar eller svar. Så står det kvar än idag alltså. Mycket skrik för lite ull? Jag tycker inte det. Dels har nu skapats ett prejudikat. Båda dessa kommentarer kommer kunna hänvisas till och upprepas, varje gång som DN försöker sig på att spegla detta ämne igen, utan att ta upp frågan om etnicitet. Dels är jag övertygad om att DN Ifrågasätt mjuknat. De kommer inte att slentrianmodifiera mig i förstone igen. De senaste dagarna har man faktiskt godkänt allt jag sagt, trots att jag tänjt på gränserna en del.

Jag hoppas nu att ni som läser detta vill hjälpa till att utnyttja den här öppningen i DN:s kommentarspalter. Det håller just nu på att ske en islossning, men det kan frysa till igen förstås. Och förnuftets röst är viktig, för DN-läsarna är fångade i en helt annan verklighetsuppfattning. Eller vad sägs om den här kommentaren:

Ju fler som syns till med åsikter som står för det nya, desto mer vänjer vi både moderatorerna och pk-folket vid mothugg. Länka gärna till det här inlägget, och till länkarna sparade här, när det frågas efter källa. Var hövlig mot andra kommentatorer så långt möjligt och låt er inte provoceras i onödan av enfald och påhopp. Det är jobbigt och frustrerande. Men det är här, i DN:s kommentarsfält ni kan göra verklig skillnad – de här människorna styr fortfarande Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Våra muséer håller i detta nu på att ersättas av pruttkuddar och tygbajskorvar i lekrum.


Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.

I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.

Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.

I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)

Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen

Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:

Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.

Qaisar Mahmood.

Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 4 kommentarer

Josefsson skriver i DN vad som censurerats sedan 2006: dominansvåldets offer är svenskar. Dess förövare är muslimer. Och motivet är hat.

Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.

Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:

När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.

Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.

Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.

Hur det kryper närmare, in under skinnet.

Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.

Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.

Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.

Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.

Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?

Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.

Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:

Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.

Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:

De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?

De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.

Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).

DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?

Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?

DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.

Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.

Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.

Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.

Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 4 kommentarer

Hatbrott mot svenskar enligt DN 2006 är bara ‘spekulation’ – enligt DN 2020.

Det finns en myt som MSM försöker sprida, som handlar om att vi nu minsann har kommit till insikt om en massa saker. Inte minst gällande sambanden mellan invandring och kriminalitet. Och om islamism och islamofobi och så kallade hatbrott. T ex i en ledare i DN som försvarar fd s-gruppledaren Anne-Sofie Hermansson i Göteborg. Hon står nu inför rätta för hatbrott, anmäld av två muslimska kvinnor som inte fick komma till tals på en scen betald av kommunen, och som inte fick stödpengar av den – Hermansson hade nämligen sagt att detta skulle vara att ge extremister en plattform de inte förtjänar. Så sant. DN:s ledare, en S-pamp och jag är överens. Det händer inte varje dag. Så varför är jag ändå sur?

DN vill utge sig för att vara yttrandefrihetens försvarare, när det i själva verket bara handlar om att rycka ut och stötta en åsiktsfrände med rätt partibok. Och man har ju rätt i sin rubrik: medan svenskar straffas för att uttrycka s k ‘islamofobi’ så har kan islamisterna fritt ägna sig åt hatbrott mot svenskar. Inte bara oralt sådant.

Jo, samma tidnings chefredaktör anser i en annan ledare införd någon vecka tidigare, att Alexander Bard inte ska få agera lekledare på TV4, eftersom han deltagit i en debatt med AfS partiledare. Så Bard måste sparkas anser man. Guilt by association, och med levebrödet taget ur munnen som straff. Så liberalt! Nästa steg är att kasta folk i fängelse, PW, varför inte propagera för det med, ‘oberoende liberal’ eller inte… Wolodarski (liksom Sydsvenskans likaledes påstått liberala chefred. Rehnqvist) framstår därmed som mer mån om att komma till en S-pamps undsättning än att skydda yttrandefriheten per se. Och i Expressen ges plats åt 75 kultur- och mediapersonligheter att agitera för att Hermansson ska fällas. Rena lynchmobben! Så långt har vi alltså kommit i vår uppgörelse med föreställningarna kring vad mångkulturen gör med Sverige.

I Sverige står fortfarande ‘ett hav av människor’ bakom islamisterna.

De här söta vännerna, nedan t.v., och ytterligare ett 50-tal, tyckte att Hermansson hade varit dum, och de har nog rätt i att det fortfarande handlar om alldeles för många ‘vanliga svenskar’ som anser ‘islamofobi’ vara ett stort problem i Sverige. Även om delar av MSM då och då luftar kritik mot islamistisk extremism så är man alltid noga med att tala om att dessa bara utgör ett litet fåtal av det muslimska kollektivet. Hur vet man det? Vad grundar man den optimismen på? I bästa fall en ytterst snäv definition, i sämsta fall bara en from förhoppning, för Sverige för inte statistik om sådant. De undersökningar som gjorts utomlands talar istället om att en 2/3-majoritet faktiskt är antidemokratisk och sätter sharialagar före hemlandets lag, en klar majoritet är homofoba och nästan hälften är antisemiter. (se tidigare artikel om Ruud Koopmans m fl statistik). Men sådant publiceras inte av svensk MSM.

Man tonar istället alltid ned kritiken vid de tillfällen den ges. DN:s ledare ville t.ex. inte berätta vilka anmälarna av Hermansson var för några. Dvs att de var just islamistiska extremister. Se gärna Ann Sidbrants kommentar t.h. Nej, sådant klarspråk är för känsligt. Och någon ville inte ha Anns kommentar kvar heller, det ser man på den gröna bocken. Att hon ändå fick stå kvar berodde troligen på att hon angivit en hel drös med källor också.

Bland de övriga undertecknarna var även bl a Mattias Gardell, vår sannolikt allra islamistvänligaste professor.
Ann Sidbrant skrev i en läsarkommentar om de båda extremisterna som nu åtalar Hermansson och får stöd av Expressens debattsida. Gå till artikeln och hitta alla länkarna hon skickar med. Allt är fakta.

Nej DN, det var inte sämre förr

Anno 2020 borde förstås vara bättre än anno 2012, som DN-ledaren gör en hypotetisk jämförelse med. För det är sant att 2012 var illa. Idiotin blommade och ingen fick säga emot. Men i själva verket är det nu värre än någonsin. Vi rusar baklänges, bort från alla kunskaper och insikter vi borde ha tagit till oss. Ja, jämförelsen blir ännu mer ofördelaktig när vi jämför med DN 2006. Då var det nämligen fortfarande möjligt att kalla en spade för en spade, som vi ska se nedan. T o m på DN! På ett sätt det inte längre är idag. Nej, när DN påstår sig veta varför de kriminella filmar sin förnedring av sina offer, så är det ett icke-svar vi får från den norske ‘experten’, en kriminolog vid namn Sveinung Sandberg:

Så det finns ingen rationell förklaring? Var det svaret som DN:s rubrik lovade oss? Eller vänta! Sveinung har en möjlig förklaring till… Se t.h.
Japp! Nu är det internetporren som är den skyldiga. Ungefär som videovåldet på 80-talet. Varför inte lägga till de knarkande ungdomarna i Djursholm också?

Vi visste att detta var hatbrott redan 2006

Ingen har vad jag vet påstått att porr skulle ha blivit mer våldsam de sista fem-tio åren. Så varför skulle den ha med dominansvåldet och förövarnas behov av att filma sina dåd att göra? Med den förklaringen så lär vi aldrig få ordning på någonting för porren är det ingen som kommer kunna stoppa. Nej detta dominansvåld, som man träffande kallar det för I Danmark, handlar om hat. Och det visste man redan 2006. Så jag skrev följande kommentar till det ‘norska expertutlåtandet’:

Här lovar rubriken att man har ett svar. Men se det hade man inte alls. Men i DN-artikeln från 2006 (se Manne Ekhöjds kommentar nedan), så hade man den på kornet: invandrare (eller andra generationen sådana) njuter av att förnedra sina offer – därför att de är svenskar. Man känner ressentiment mot svenskarna som grupp, av skäl som närmast kan beskrivas som mindervärdeskomplex.

Ressentiment är ett finare ord för hat, som alltså inte gäller viss person utan den grupp som personen tillhör. Det är m a o rasism – hatbrott i dess allra tydligaste och grövsta form dessutom, och bör därför göra straffbedömningen hårdare, precis som när hatbrott konstateras i andra fall; även svenskar ska och bör faktiskt skyddas av Lagen.

Jag censurerades för ‘spekulation’. Trots att min källa alltså var angiven i fjärde kommentaren under min egen. Och detta var alltså min källa (med rubrik nedan: “Invandrare ‘krigar’ mot svenskar med rån”. Så jag skrev en ny kommentar, med källan och direkta citat:

Att läsa BRÅ:s rapport räckte inte för Petra Åkesson. Och 2006 så gick detta bra att publicera. 2020 blir man censurerad när man som läsarkommentar hänvisar till den.

DN-artikel PUBLICERAD 2006-03-25

Min andra läsarkommentar, ett par citat ur artikeln (min kursivering):

  • De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. […] “Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt “, sade en av pojkarna.
    […]
    Varför detta hat mot svenskar?
  • “Dom hatar ju oss”, svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. [..]
    “När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.” “Slut citat.

Min läsarkommentar summerade sedan:

“Jag censurerades [första gången, min anm.] sannolikt för att jag påstod att dessa brott drivs av ett ressentiment mot svenskar. Men detta ovan är ju själva definitionen av sådan! D v s här säger ungdomarna själva att de drivs av hat. Detta riktas mot en någon pga dennes tillhörighet i en viss folkgrupp – svenskarna. Och detta är i sin tur en rak definition av hatbrott.

Hatbrott ger högre straff och uppmärksammas mer än andra brott, därför att rasism i Sverige anses vara extra förkastlig. Nu är det därför dags att uppmärksamma dessa brott – mot svenskar. För här talar vi om bl a avskurna öron, rånoffer man stjäl kläder av och tvingar kyssa rånarnas fötter; barn som torteras i timmar och som man pissar på, skrattar och filmar. Hur trasiga blir de offer som tvingas genomleva sådant? Det här är verkligt allvarliga brott – och de ökar exponentiellt. Samtidigt som DN citerar kriminologer som uppenbarligen inte ens har läst Petra Åkesson och som svamlar om påverkan av att titta på ‘grov nätpornografi’. De hatbrott som polisens ‘hatgrupp’ fokuserar på är istället äldre tanters Facebookinlägg.

Men inte heller den kommentaren gick bra att ha med i DN 2020. Censurerad efter 20 minuter. Två ytterligare kommentarer censurerades likaså. Frågan är så känslig uppenbarligen att det inte går att nämna ett endaste pip om den. Så ser DN på yttrandefriheten. Åtminstone i just den här frågan. Och med den här åsikten. Svennehat förekommer inte, för det får inte finnas – och finns det ändå, så får det i alla fall inte kallas för vad det är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft