Kategori: socialism och vänsterliberalism

Publicerad av — 4 kommentarer

BRÅ-chefen mutad av polisen. Och det korrupta Sverige bryr sig inte ens.

Jag skrev för några dagar sedan om att subkulturen inom polisledningen är korrupt. Detta efter att det kommit ut att höga polischefer abonnerar på lägenheterna i en fastighet på bästa adress i Vasastan, ett hus som donerats till polismyndigheten på 40-talet. Donatorn angav ett stiftelseändamål som handlade om vad fastighetens avkastning skulle gå till. Den skulle användas för att belöna hjältemodiga polismän, sådana som skadats i tjänsten – och till åtgärder ägnade att öka allmänhetens förtroende för polisen.

Springare: visat hjältemod, skadad av media & polisledning, höjer allmänhetens förtroende

Bara det faktum att Peter Springare inte belönats för sin visselblåsarinsats 2017, kan om man vill ses som ett brott mot bestämmelserna. För vem har annars gjort något som är mer i överensstämmelse med alla de tre ovan nämnda stiftelseändamålen? Det skulle också vara intressant att se vilka poliser som faktiskt belönats och för vad. Kanske det skulle visa sig att stiftelseledamöterna själva fått del av konfekten? Eller kanske hyrestagarna i fastigheten, så att hyrorna har kunnat betalas tillbaka direkt?

För den som vill se en intressant intervju!

Rätt partibok bland de gynnade

Vi vet ju nu i alla fall att polisledningen inte har haft några som helst skrupler när det gäller att dra nytta av vad som tyvärr inte reglerades i gåvan, det vill säga vilka som ska få bo i de hyresrätter som den skänkta fastigheten innehåller. Idel ädel polisadel har nämligen fått första tjing. Att detta enligt många står i direkt motsats till att öka allmänhetens förtroende för polisen, är väl rätt uppenbart. Det är förstås också bara chefer med rätt partibok det handlar om:

Numera ratad och satt åt sidan. Då börjar det glappa och en del sanningar kommer fram. Men då det begav sig var hon drivande.

De politiskt korrekta Carin Götblad, tidigare länspolismästare i Stockholm, Maria Mikko, som varit gruppchef vid NOA, samt tidigare regionpolischef i Stockholm, Ulf Johansson, nu i region Mitt – vars barn tilldelades en lägenhet, under tid då han själv var stiftelsens ordförande. Götblad fick sin lägenhet efter att hyresgästen Filadelfiaförsamlingen, som suttit på kontrakt i fastigheten sedan 1930-talet, sagts upp. Götblad flyttade in i våningen, med bland annat sex kakelugnar, efter att den grundligt renoverats.

Beskrivs som snäll och trevlig. jag lovar att det gör de flesta som får ta del av partiboksförmånerna. De vet vad som krävs.

Okänd bostadskö?

Andra än de högsta cheferna har överhuvudtaget inte ens känns till möjligheten. Att som Ulf Pauli, styrelseledamot i stiftelsen, och ordförande för polischefernas eget fack, påstå att ingen annan ville ha dem, är så dumt att det förtjänar en Liten Sinnesundersökning. Alternativt kvalar Paulis förmodan in på listan över det mest folkföraktande som har uttalats under den senaste valperioden – i hård konkurrens med lögner och floskler från Morgan Johansson och Stefan Löfven. Att en ansenlig del av Sveriges medborgare bor i samma stad som Pauli och är placerade i en oändlig bostadskö borde nämligen inte ha kunnat undgå varken honom eller stiftelsestyrelsen i övrigt. Och detta är inte slutet på denna solkiga härva.

Det är värre nu.

BRÅ-chef i polisens ledband på riktigt

Nu visar det sig dessutom att Brottsförebyggande Rådets chef, Kristina Svartz, sitter i en av de tjusigaste paradvåningarna i fastigheten. Svartz är en relativt okänd liten grå mus, men BRÅ har väl alla hört talas om, myndigheten som formellt har uppdraget att granska polisen? Men som sitter direkt under Morgan Johanssons justitiedepartement, och som, senast förra året, fick nedgörande kritik i en forskarrapport från Linköpings universitet, för att gå i Morgans ledband – och polisens.

Man har bland annat lagt locket på när det gäller polisens sedan 1990 allt större benägenhet att avskriva dödligt våld som något annat än mord eller dråp. Här har vi förstås en av de tänkbara förklaringarna; chefen, som både har fått ett attraktivt förstahandskontrakt till sin tjusiga lägenhet och är gift med en före detta hög polischef. Jodå, Kristina är gift med Nils Svartz, ävenledes Dan Eliassons företrädare på posten som GD för MSB, Myndigheten för Samhällsberedskap. Så fort man börjar nysta lite i etablissemangets affärer, visar det sig alltså som vanligt att poster och förmåner är utdelade till kompisarna. Sedan ett år tillbaka uppges även att Kristina är ordförande i den bostadsrättsförening som bildats i fastigheten, med syfte att köpa ut lägenheterna. Kristina vill alltså flytta kan man ana, men inte utan att casha in först.

Mutad, korrumperad och närig. Men inte sparkad.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som är värst. Att man sett mellan fingrarna med den intima relationen med polischefen Nils, då Kristina utsågs till chef för BRÅ. Eller att hon som chef för den så kallat granskande myndigheten varit med och låtit sig mutas med paradvåningskontrakt. Eller snikenheten, att det inte räckte bara med det flådiga kontraktet, Kristina är inte villig att låta mutan glida henne ur händerna så lätt, hon vill behålla frukterna. Den moraliska avgrundsnivån vi då hamnar på kan bara förklaras av en sak: en gemensam och lika tillåtande subkultur för alla.

Facklig förtroendeman – för vem?

Att en man som Ulf Pauli, med högsta tänkbara fackliga förtroendeställning, sitter i den korrumperade styrelsen, är på likartat sätt flagrant, men tas inte upp i DN/ Lisa Röstlunds artikel, inte heller i den uppföljande, där enskilda poliser uttrycker sin upprördhet över affärerna. Men även det förtjänar uppmärksamhet, för vem borde vara mer angelägen om att vetskapen om de åtråvärda lägenheterna sprids nedåt i organisationen, än en facklig förtroendeman? Nu är dock Pauli ingalunda förste fackpamp om att ha hållit tyst om detta.

Folkföraktande fackpamp. Inte sparkad.

Gunno Gunmo, ‘etikexperten’, inblandad, se där…

Stiftelsens ordförande är ingen mindre än Gunno Gunnmo. Känd som länspolismästaren som fick sparken för att ha bjudit facket på ett alltför sockrat erbjudande. Ett erbjudande som kan förklaras av att Gunnmo också suttit som ordförande i polisfacket i 13 år. Varför Gunnmo 1996 blev erbjuden den höga posten som polischef får vi nu än en gång anledning att fundera över. Han satte i alla fall en ny, lägre standard, genom att vara först på en sådan tjänst, utan att ha juridisk examen eller utbildning. Sedan dess har sådan sällan ansetts behövas.

Fackpamp och kulturmarxist. Sparkad…

Gunnmo har genom åren skaffat sig ett varumärke, att vara intresserad av etikfrågor. Som alla kan konstatera betyder detta alltså inte alls detsamma som att hålla hög etik, istället verkar Gunnmo vara spindeln i nätet, en av de tongivande inom den allt tillåtande polisledningssubkulturen. Och som vanligt så vänder han på sant kulturmarxistiskt manér upp-och-ned på vad sann moral är. Postmodernisternas eget ord för detta är ’normkritik’, och den används just för att vi inte ska ifrågasätta när såna som Gunnmo gör tvärtom mot vad ordens rätta betydelse innebär.

Radikalfeminist och företrädare för FI

Alla ord är nämligen enligt kulturmarxisterna i bästa fall relativa och i värsta fall innehållslösa och utan mening. Med den nihilistiska åskådningen kan man göra lite som man själv vill, det spelar ju ändå ingen roll. Man definierar sin egen moral och den är alltid rätt, alla andras är fel. Gunnmo är känd feminist och mångkulturfrämjare inom polisen. Han har mer än andra drivit frågor om kvinnliga chefsutnämningar och ställde i senaste valet upp för Feministiskt initiativ. Gunnmo vill ha lika utfall istället för lika förutsättningar, just som identitetsvänstern förespråkar.

… Men givetvis åter i ny och fin position, bl a som styrelseordförande i korrupta hus.

Gunnmo har därmed ett stort ansvar för att bra snutar drivs bort från polisen, medan andra korrumperas, och nya tillkommer som dels saknar samma kompetens, dels är indoktrinerade i den nya polisutbildningens genusläror och intersektionalistiska principer. Men han är bara en i högen. Att Carin Götblad var den som efterträdde honom, då han fått sparken, är signifikativt. Och hur kunde han få sitta kvar med några förtroendeuppdrag överhuvudtaget? Vem lät just honom bli ordförande i den famösa stiftelsestyrelsen?

Låter det som etiskt? Eller som korrupt?

BRÅ, en myndighet i ständigt blåsväder, men vad hjälper det?

Osäker på hur en artikel från 2002 kan uppdateras 2011. Kanske var det något som försvann, som man inte ville skylta med? Kritiken mot BRÅ var däremot säkert lika giltig vid båda tillfällena.

Lägenhetsskandalen läckte till DN först efter att Länsstyrelsen utrett Maria Mikkos och Ulf Johanssons hyresavtal, utan att komma fram till att jäv förelåg. Kritiken mot BRÅ är heller inte ny, den kommer med jämna mellanrum och media rycker alltid ut till kompisarnas försvar. Morgan Johansson ’förstod ingenting’ när rapporten från Linköping kom, men välkomnade en granskning. Det är just så vår demokratur ser ut. Kritik tillåts komma fram ibland. Sedan snäser man av dem som vågat framföra den, eller tiger ihjäl den. Någon skillnad gör den inte.

Rapporten som etablissemang och media snarast gick till motattack mot. Författarna lär inte se fram emot gratisbiljetter till fina poster. Eller fina lägenheter i Vasastan.

Både inrikesminister Mikael Damberg och justitieminister Morgan Johansson tycker nu att det är ’bra’ att stiftelsen granskas. Klart de gör. Affären ser på detta sätt ut att kunna läggas till handlingarna. Mediadrevet lyser med sin frånvaro. Och sossenätverket har åter bevisat sitt stora värde: ingen större skada skedd. Alla sitter kvar på sina poster. Och lägenheter. Kristina Svartz et consortes får väl vänta något år med att köpa och sälja av sina bostadsrätter. Det korrupta Sverige har överlevt värre skandaler än så.

Morgan. Ingen kan väl ljuga så obehindrat som han, med blicken fast och utan darr på tungan. Vilken sann talang han ändå är.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02

Obs: Märk swish med ‘gåva’ och helst med din mailadress.

Publicerad av — 9 kommentarer

Tunga näringslivsföreträdare undrar varför Sverige ska behöva hjälpa till att rädda euron. Det borde även Löfven ha frågat sig.

Stefan Löfven är uppenbarligen en nickedocka utan egen åsikt om någonting. Eller så är han djävulen själv, som gång på gång väljer fel beslut av egen vilja. I sakfrågan spelar det ingen roll. För Löfven har satt ned foten om EU-paketen och det han sagt är att vi ska vara med och betala. Även för felsatsningen på Euron – ett monetärt system som vi valde att aldrig gå med i. Frågan är: kommer stödpartierna i Riksdagen vilja fatta samma ödesdigra beslut, rakt emot en stor folkopinion?

En tung kvartett tar bladet från munnen

För nu har till och med sossarnas egna favoritnäringsidkare, Carl Bennet, ifrågasatt beslutet. Och lika S-märkta nationalekonomen Nils Lundgren. Inte trodde jag att jag skulle bli så glad över vad just dessa två har att säga, det brukar inte falla mig i smaken ofta. Men jag är uppenbarligen i gott sällskap om att gilla vad jag läser, redan att döma av vilka de övriga två medförfattarna till debattartikeln i SvD är: Rune Andersson (ni minns, Trelleborg) och Per-Olof Eriksson (jadå, Sandviken!). Namn som är aktade i stora delar av näringslivet, både för sina insatser som VD:ar för stora företag, men också för stor integritet och klokskap utanför arbetslivet.

Tillsammans representerar dessa fyra ett långt bredare – och tyngre – tvärsnitt av svenskt näringsliv än vad de flesta längre namnlistor skulle förmå; kvartettens åsikter är därför svåra att bara nonchalera. De sätter också ned foten där det gör mest ont – Löfvens oskickliga förhandling. Man konstaterar att EU-paketet inte på något vis har fått en fördelningsprofil som stämmer med den påstådda intentionen, att utgöra ‘stöd för Corona’. Länder som Frankrike, Belgien och Holland hamnar bland nettobetalarna, trots att de alla drabbats hårdare än genomsnittet. Medan Spanien, Grekland och Italien, som är stora nettobidragstagare, alla hade svåra problem med statsfinanserna redan före Corona. Detta tillsammans med Tysklands omsvängning visar att de enorma stödpaketen handlar om en helt annan sak: att rädda euron.

Lycka till med euron, hör ni! Men Sverige har ingen del i den felsatsningen.

Det är ett projekt vi därför borde önska dem som driver det, Macron och Merkel, lycka till med, men utan att själva behöva vara med. Europrojektet har varit feltänkt från början, eftersom det vilar på förutsättningen att EU är en enda stat, en homogen zon med likartade ekonomiska förutsättningar. Valutan infördes utan att man hade fått kontroll på de spänningar som finns mellan norr och syd, och man har inte lyckats komma ett dugg närmare målet under den tid som varit. Tvärtom har skillnaderna ökat mellan de närande och tärande regionerna. De länder som frivilligt klivit in i detta borde nu inse sitt misstag, ta kostnaderna och kliva ur. Istället vill de skjuta över ansvaret även på dem som valde att stå utanför, genom en gigantisk räddningsoperation som på sikt är dömd att misslyckas även den.

Löfven har även sagt ja till EU:s principiella rätt att beskatta.

För som industriledarna påpekar: det här är bara en illavarslande början. De beslut som fattats nu innebär att Löfven principiellt även sagt ja till att EU ska få egen beskattningsrätt. Skulle länder som Sverige inte vilja ratificera detta beslut, så kommer, som ett brev på posten, istället krav på nya biljonpaket. Man vill låsa in oss i skulder som vi aldrig kommer kunna friskriva oss från och som gör ett framtida utträde ur unionen i praktiken närmast omöjligt.

När skötsamma betalar för de misskötsamma så blir det som med den kommunala utjämningsskatten. Gökungar som Malmö och Italien växer och frodas, utan en tanke på att rätta munnen efter matsäcken, medan välfungerande regioner ständigt tappas på mera blod.

Man tror säkert att det här är enda sättet att rädda EU, så att inte fler gör som britterna. Men, som debattartikelns författare konstaterar, så är EU-projektet med detta beslut på väg att förvandlas totalt från den frihandelsgemenskap som svenska folket röstade för, till en transfereringsunion, där fungerande regioner och länder tvingas stötta de dysfunktionella i allt högre utsträckning. Det kommer aldrig att hålla, eftersom incitamentet för de svaga länderna att ta sig själva i kragen är icke-existerande.

EU är redan korrumperat. Och ‘statskapitalism’ är ett missledande ord. Det här är planekonomi.

EU:s beryktade jordbruksstöd och regionalstöd omfattar lejonparten av vad avgifterna går till. Så har det varit, så är det nu och så kommer det av allt att döma förbli – eller snarare alltså ännu värre. Och distributionen av dessa medlemsfinansierade stöd har inte ett enda år passerat godkänd revision! EU:s bidragsflöden är ett enda stort haveri i mutor och korruption. Ingen kan tro att det kommer bli bättre om detta paket går igenom riksdagen.

Stefan Löfven har gjort vad han kan för att göra svenskarna ansvariga inte bara för de problem han själv skapat, utan även för andra länders. Men kommer även riksdagen säga ja?

Nu ligger det i Riksdagen händer. Att Löfven sagt ja till både enorma stödpaket för att stötta euron och till EU:s principiella beskattningsrätt är obegripligt, eftersom han förmodas företräda svenska folket och sina väljare. Icke desto mindre är detta hur han har handlat och nu vill hans minoritetsregering förstås driva igenom detta i Riksdagen.

Men S+Mp är trots allt bara en minoritetsregering med ytterst svagt och bräckligt stöd. Kommer oppositionen SD+M+KD ställa sig bakom? Och vill verkligen Löfvens stödpartier göra gemensam sak och ta på sig ansvaret för att stänga dörren, som gör att vi har mer än en formell möjlighet att utträda ur EU ifall vi så önskar? C, L och V måste talas till rätta, den som säger ja kommer aldrig mer kunna svära sig fri från de framtida problem som detta kan leda till för Sverige.

Så vågar man hoppas på ett haveri för 8bn-paketet? Då behöver nog fler näringslivsföreträdare och nationalekonomer ta bladet från munnen. Och det snarast.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft

Stoppa Stödpaketen – skriv under!

Publicerad av — 2 kommentarer

Facebooks manipulationer? Det gäller yttrandefriheten, dumbom.

För ett och ett halvt år sedan blev jag för första gången medveten om att Facebook skuggade mig. Det vill säga, man dolde mina inlägg. Det gick lite klumpigt till. Man gjorde det bara under kortare perioder, en halv dag eller en dag, sedan släpptes spärren. Men det var ju så dags; som ni vet är ett dagsgammalt inlägg så gott som antikt. Ändå hände det ofta att jag fick fler visningar dagen därpå än dagen det först publicerades. Konstigt va?

Att blockeras utan talan, rättegång och öppet redovisade domskäl

Naturligtvis var det ändå svårt att bevisa, eller få ens de trognaste följarna att säkert veta. Det kunde ju bero på annat. Men det här började exakt samtidigt som man slutade att blockera mig för delning i grupper. Konstigt va? När jag berättar om dessa blockeringar, som började 2018 och slutade ett år senare och som skedde regelmässigt varje vecka, så brukar jag få många kommentarer från andra drabbade. Det som få av dessa kände igen sig i dock, var att jag konsekvent, inte med ett enda undantag, aldrig fick en förklaring. Man bemötte aldrig mina överklaganden. Man gav mig aldrig rätt, upphävde aldrig sanktionen i förtid, än mindre fick jag en ursäkt – eller, skrattretande tanke, något skadestånd.

Fb har formella möjligheter att blocka alla – men det skulle ju skina i ögonen på folk om man utnyttjade dem.

Skälet gissade jag förstås vara att man inte kunde på något rimligt sätt förklara vad jag gjort fel. Jag formulerar mig inte så att det är juridiskt antastligt. När jag sedan blev medveten om att fb har regler som i princip täcker in allt polemiskt, allt icke-konventionellt och allt som räknas som tuff kritik, så blev jag mindre säker. Med sådana möjligheter att angripa mig fanns det förstås alltid en formell paragraf tillgänglig. Vad jag därför misstänker är att de har andra intressen som trots allt överväger. Dels drar jag facebook tid, genom att locka fler användare. Dels vill man bara tillgripa sina löjliga regler om det är absolut nödvändigt, eftersom de kan känna sig säkra på att jag skulle berätta om hur de gick tillväga högt och ljudligt; det är då lättare att motivera sådana övertramp som verkligen är rasistiska, innehåller svordomar, fult språk och hatiska personangrepp utan rimlig motivering.

Grupperna – där mina inlägg sjunker som stenar

Men så upphörda alltså allt detta. Det dröjde inte så lång tid innan jag upptäckte vad man gjorde istället. När jag delar, så sjunker just mina inlägg i gruppernas flöden på ett sätt som är uppseendeväckande. Det behöver inte gå mer än 10 minuter eller en kvart, så måste man skrolla metervis ner i flödet för att hitta dem. Ett par timmar så är de helt försvunna, om man inte vet vad man ska söka efter. Testa gärna själv, skrolla först neråt i säg fem tio minuter, eller tills ni kommer till tre-fyra dagar gamla inlägg. Jag betvivlar starkt att ni hittar mig. Skriv sedan in ‘Sunt Förnuft’ eller ‘Magnus Stenlund’ och se vilka datum jag är publicerad. Om ni inte hittar mig alls så är det också möjligt, men jag lovar, jag har både publicerat och delat inlägg, det är bara att gå till min egen sida så hittar ni dem. (Enda undantagen är ‘mina egna’ grupper, Vi mot Virret och Ut med alla Dan Eliassons, där jag får hjälp att fästa mina inlägg överst.)

Den klimatsmarta kannibalprofessorn på Handels

Eftersom jag hunnit få så pass många följare, så ansåg man dock tydligen inte att detta räckte. Man började skugga mig även i följarnas flöden. Oftast bara för somliga, men så råkade man göra det helt och hållet en gång, och då blev det uppenbart. Det handlade om den galne professorn på Handels som vill att vi ska börja äta människokött för att bli ‘klimatsmarta’. Det inlägget lovar jag skulle ha nått och delats av många – om man sett det. Men efter en hel dag hade jag bara ett tjogtal visningar. Ännu färre gillningar – de som sett var nämligen inte följare, utan helt slumpmässiga besökare.

Förväxla nu inte Magnus Stenlund, författaren av denna artikel, som också gått på Handels, med Magnus Söderlund, kannibalprofessorn på samma skola.

Man hävde spärren efter någon vecka, innan man tillgrep den igen. Det var nu jag insåg att jag måste ge upp – eller starta en blogg. Jag valde det senare. Och trakasserierna var ju så uppenbara att mina följare och många andra insåg vad som pågick, jag fick en bra start på bloggen. Men sedan dess har fb varit smartare, mer subtila. Man blockar alltså inte mer (ett undantag inträffade i förrförra veckan, men det kan ha varit olycksfall i arbetet). Men mina inlägg fortsätter att sjunka som stenar i gruppernas flöden. Och man skuggar mig, men bara partiellt.

Några exempel här, som ställda mot varandra gör det uppenbart tror jag, för att ni ska förstå:

Ekonomi är ett ämne som intresserar en rätt smal grupp av mina följare.
Högaktuell fråga. 10.000 visningar är lågt, relationen visningar/gillningar är också låg.
Högaktuellt ämne. 12.000 visningar är lågt. Gillningarna visar ett mycket större intresse.
Med över 700 gillningar på drygt 5000 visningar så sätter inlägget om den satanistiska prästen rekord. Jag når bara fem nya personer.

Relationen gillningar/visningar avslöjar manipulation

Monsterlån – inte så populärt ämne, men dubbelt så många gillningar ändå?

Innan fb började skugga mig regelmässigt, så hade jag ca 6.000 följare. Mer populära inlägg hade ca 30.000 visningar och sådana inlägg fick ofta över 700 gillningar. Smalare ämnen kunde ha 3.000 visningar och fick då kanske 100 gillningar. Som typiskt exempel på det senare är inlägg om ekonomi och mitt senaste, om monsterlånen, är inget undantag. Tyvärr, eftersom det både är mer angeläget för alla och händelsevis ett ämne jag är särskilt insatt i. Att jag med 9.000 följare fortfarande inte når mer än knappt över 3.000 visningar är förstås en besvikelse – och även om det inte är helt oväntat, så borde ju det större antalet följare motivera åtminstone 4.000 visningar. Den slutsatsen stöds också av antalet gillningar, 224, som är mer än dubbelt så många som jag kunnat förvänta mig för två år sedan, med ett färre antal följare. För mig är det ganska tydligt att fb döljer mitt inlägg för åtminstone en tredjedel av följarna, kanske mer.

Vattenbrist och elbrist – hyperaktuellt och stora

Ännu mer tydligt är detta när det gäller inlägget om vattenbrist. Det här är ett inlägg som för 1,5-2 år sen hade nått 20.000 visningar, lätt, och i så fall fått kanske 500 gillningar. Nu är antalet gillningar lika högt trots att bara hälften så många sett inlägget. Mina 9.000 följare hade, om alla sett inlägget, garanterat delat det så mycket att det nu borde ha haft 30.000 visningar, och därmed 800 gillningar eller mer. Inlägget om elbrist är mycket likt men ännu mer substans i, här finns uppenbara syndabockar. Min tolkning är att det doldes på exakt samma sätt för en stor del av följarna, gissningsvis kan bara ca 2.000-2.500 ha sett det, när visningarna inte är fler. Antalet gillningar, 761, visar att inlägget hade mycket stort genomslag bland dem som såg det, vilket för mig talar om att detta skulle ha nått den tidigare ‘normalnivån’ för populära inlägg, 30.000. Vilket med en större följarskara borde omvandlas till 30.000 * 9000/6000 = ca 45.000.

Bara gamla trogna följare som gillat. Fb gnuggar sina händer. 1. Inga nya följare för mig utanför den frälsta skaran. 2. Jag bara skrollar och skrollar… vad f-n håller jag egentligen på med? Det är det här de vill att vi ska ägna oss åt, aktivitet på fb.

Virala inlägg – eller som ‘borde’ ha blivit det – enda möjligheten att nå ut till fler.

Men det stannar inte där. Inlägg som når så många blir i en mindre mening ‘virala’ och når bortom den normala kretsen, en ytterligare ‘ring’ av bekantas bekanta, som mycket väl kan uppgå till lika många till. För mig är dessa ‘fullträffar’ mycket viktiga. för de gör det möjligt att bjuda in helt nya följare. Uppåt 100.000 visningar hade kunnat betyda 1.500 gillningar och av dem sannolikt 200 nya potentiella följare. Antalet icke redan inbjudna sjunker dramatiskt när inläggen har färre visningar. Av de 761 som gillade inlägget om elbrist så var det bara 15 som inte redan gillade sidan eller blivit inbjudna. Av 477 som gillade inlägget om vattenbrist bara tre som inte redan var inbjudna. Och bland de ekonomi-intresserade är det inte en enda som jag inte redan nått.

Islamkramande prästen – bara 5.000 visningar och tre oinbjudna

För att kunna expandera och synas av fler så är ‘fullträffarna’ alltså helt avgörande. Jag kan inte få fler följare om jag inte får visningar utanför de ‘redan frälsta’. Det mest flagranta exemplet på senare tid, hur fb begränsar mina möjligheter att nå ut, är väl inlägget om den islamkramande norska prästen som vill riva Nidarosdomen. Bara drygt 5.000 som sett inlägget, trots att det uppenbarligen fick många att reagera starkt; över 700 gillningar. Av dessa senare var det dock bara tre som inte redan var inbjudna! Detta säger ju allt – här har fb inte tillåtit någon spridning alls utanför ‘den innersta kretsen’. Inlägget skulle annars helt säkert ha nått en ‘ny årsring’ – kanske även ytterligare en. Istället har det sannolikt ‘studsat’ och indirekt nått de flesta av mina följare och andra ‘redan frälsta’ genom delningar ’tillbaka’ in i samma krets. Det tycks alltså finnas även ett yttre staket.

Ett inlägg som märkligt nog tycks ha fått fb:s välsignelse
Ibland spränger inlägg ändå de uppsatta gränserna.

Slavägande afrikaner – det oskuggade undantaget som bekräftar regeln

Inlägg om afrikaner brukar vara mer tabu än t o m de islamkritiska. Därför är det med stor förvåning jag noterar över 50.000 visningar på inlägget om hur vanligt slavarbete är i Afrika söder om Sahara och i Mena – där slavägarna är svarta eller araber (obs: inlägget endast på fb, ingen blogg). Relationen här mellan gillningar och visningar, 1 på 55, kan faktiskt vara ‘normal’ och inte manipulerad; andelen gillningar sjunker ju relativt ju fler som läser. Här var det också mycket riktigt många oinbjudna – nästan var nionde läsare gillade.

Men exemplet visar samtidigt hur oerhört förfördelat mitt andra stora inlägg under perioden blev. När AIK-anhängarna försvarade Linné i Humlegården (ingen blogg, endast på fb) fick det många av oss att känna tillfredsställelse och hopp – äntligen några som faktiskt gör något! Givetvis blockerades inlägget av fb från att nå många av mina följare. Men det hjälpte helt enkelt inte den här gången. Det studsar fram och tillbaka och når sannolikt de flesta följarna ändå – indirekt – men når också somliga utanför staketet, där inlägget får ny fart. I det här fallet är relationen gillningar/visningar tre gånger så hög – ett tydligt tecken på att visningar begränsats – och inlägget gillas av nästan 1.800 personer, trots att det ‘bara’ når 32.000. Det mycket höga antalet gillningar talar för att detta inlägg hade haft potential att bli viralt, kanske kunnat nå 300.000 eller fler. Min gissning grundar sig på ett tidigare inlägg, om Morgan Johanssons ambitioner att förbjuda runor, som fick 1.400 gillningar, efter att ha visats bland 170.000.

AIK-anhängarna gillade mig ju redan, så icke var femte läsare av run-inlägget

Av de 1.800 som gillat AIK:arnas insats var det ca 120 stycken som ännu var oinbjudna att gilla sidan. Det kan låta mycket, men är alltså nästan bara hälften så många som andel av gillarna jämfört med inlägget om slavar – det borde förstås ha varit tvärtom, en mycket större andel, eftersom inlägget gillades av många fler (och alltså egentligen också skulle haft många fler visningar). För inlägget om runor, som garanterat inte var skuggat, men vars popularitet kan ha katalyserat fb:s ansträngningar, så handlade det om över 300 oinbjudna; mer än var femte som gillade.

Det osynliga staketet – kring alla Sverigevänner och konservativa

Det är på grund av den här statistiken och dessa märkliga nyckeltal jag blir övertygad om att inlägget om såväl den norska prästen som om AIK/Linné ‘studsat’. Inläggen har visserligen (till slut och pga stor popularitet) nått utanför en vidare krets än min egen följarskara, men håller sig ändå inom en krets av ‘Sverigevänner’ och konservativa. Fb vill nämligen inte att vi ska blanda oss, de vill inte utlösa debatt och konflikt, som gör regeringen förbannad. De vill bara att vi ska hålla till här på fb, bland våra egna, spendera tid och därmed generera annonsintäkter.

Inlägget som fb sponsrar borde statistiskt vara många fler – som för Robsahm.

Vad vi heller inte ska glömma är att fb också i normalfallet gärna ‘gratis-sponsrar’ inlägg som går bra, och från populära bloggare. Det här är inte alls osjälviskt, det är fb:s strategi för att få oss att spendera mer tid på fb. Och när Fb:s marknadsavdelning promotar vissa av mina inlägg i somliga följares flöden, så ska man först och främst komma ihåg att detta gör man alltså regelmässigt – med mina politiska motståndares inlägg. Sådana som Maria Robsahm t ex skulle sannolikt aldrig ha kunnat blivit så pass stor utan denna hjälp. Det är alltså den ‘hjälpen’ som man först drar in eller ser över, innan den rena skuggningen börjar. Vad jag menar med att ‘se över’? Jo, det går ju att göra även denna hjälp relativt ofarlig och harmlös, så att den inte riskerar att hjälpa mig att nå ut utanför de frälstas skara.

Även jag har nämligen fått hjälp nyligen, enligt en av mina följare, som kontaktade mig om detta. Men hur och med vad? Det hör till saken att detta inlägg hör till mina minst populära inlägg! Tvärtom mot vad fb vill påstå. Mina följare är nämligen inte alls så intresserade av att lyssna på långa föreläsningar, och denna min föreläsning handlade dessutom om ekonomi och kultur, två ämnen som relativt få lockas av, tyvärr. Att fb vill få fler att läsa och se mig i just dessa inlägg ser verkligen ut som en behjärtansvärd omtanke, jag kan inte mer hålla med om att följarna gärna går miste om en verklig pärla (falsk blygsamhet ligger inte för mig). Tyvärr så är jag dock övertygad om att det handlar om ’tillåtna’ försök att öka aktiviteten inom den ‘frälsta’ gruppen, ett inlägg utan minsta chans för mig att nå fler nya följare.

Fb – monopolisten hotar yttrandefriheten – en demokratisk stat hade sett det

Det finns de som anser att fb bara gör som en privatist ska ha rätt att göra – skapa sina egna regler. Ingen ‘behöver’ ju vara på fb. Men det är förstås en chimär. Närvaro på fb blir alltmer attraktiv för oss, ju fler och mer som görs där. Närvaro är rent av nödvändig för många av oss – inte minst om man vill sprida sina åsikter. Och tänk så många försök det gjorts att konkurrera med fb, utan att lyckas. De flesta andra sociala medier med samma affärsidé är pyttesmå, eller har fått lägga ned. Facebook är alltså i praktiken i det närmaste en monopolist på det sociala samtalet över nätet. Det går inte att ersätta med en privat blogg, som denna, jag får fler än 9 av 10 träffar från fb även här, trots att jag skickar mail till alla som vill läsa. Min blogg kan beskrivas som en liten återvändsgata i Åkersberga, medan fb är det globala vägnätet. Andra som försökt har s a s lagt ut små grusvägar bredvid fb:s breda motorväg. Det kan vara trevligt någon gång, men för det mesta vill vi nå fram fort, nå så många som möjligt. Och det gäller förstås även på nätet. Fb kommer behöva bli riktigt, riktigt uselt för att vi ska ta steget över till någon annan distributör; vi är långt mer fångade här, än vi är av vår ‘husbank’ – som vi alla vet hur sällan vi byter trots att det finns flera (ungefär lika mediokra) alternativ.

En sann demokrati hade givetvis inte tillåtit fb att agera som de gör. Man hade krävt öppenhet, som Trump gör i USA. Man hade reagerat negativt på alla försök att lägga munkavle på debatten, haft granskare som kontrollerat de falska algoritmerna. Men. I Sverige gör man tvärtom. Morgan Johansson och hans hejdukar vill ha mer censur, inte mindre. När inte staten är vår vän, så har vi ingen att hoppas på ska hjälpa oss. Vi kan bara hjälpa oss själva.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad av — 3 kommentarer

Vad S gjort bra i Coronakrisen? Man har ‘ingivit förtroende’. D v s duperat folk. Det är man världsmästare på, tack vare systemmedia.

Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.

Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni

Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.

Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.

Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.

Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.

För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.

Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum

Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.

Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien

Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?

Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.

Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.

Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen

En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.

Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.

Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.

Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad av — 6 kommentarer

SAP visar sitt rätta ansikte: kommuner och bidragstagare ska få mer: småföretagarna ska betala.

TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.

Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.

Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.

Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas

Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.

En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.

… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan

Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.

Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.

Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:

Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?

Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.

Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta

Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning

Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.

Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.

Sverige har slutligen även högst pensionsålder

Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.

Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.

Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.

Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.

Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.

Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.

Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40

Publicerad av — 4 kommentarer

Palmekatastrofen. Död såväl som levande.

DN:s Ewa Stenbergs krönika hyllas av DN-läsarna (med något väl noterbart undantag), som en sann och objektiv genomgång av fenomenet Olof Palme. I själva verket är det en illaluktande och väl tillrättalagd panegyrik, där hon skickligt tar upp de negativa sidorna för att sedan avrunda, bagatellisera och förminska dem, samtidigt som de förment positiva sidorna formuleras just så som Palme-nostalgikerna vill ha det. En osminkad sanning om Palme i svensk systemmedia lär dröja nu; det är så här hans eftermäle ska cementeras.

Det kan sägas mycket enkelt: Palme hatades inte minst för att han förstörde landet Sverige med sin politik och splittrade svenskarna. Svårare än så är det inte.

Utredningen om Palmemordet har kostat hundratals miljoner, sannolikt miljarder. Att den nu läggs ned är en stor lättnad, även om det, som väntat, blev en tummetott av alltihop, som också kommer lämna alla dörrar öppna för fortsatta spekulationer. Men varför ens bry sig? En man som medvetet och rättmätigt skaffat sig så många fiender – onda som goda – kan sägas rent bildligt ha dött med alla knivarna i sig samtidigt; det tycks mig mest som en ointressant slump vem som hann först.

Jag tillhör inte dem som sörjer Palme, låt mig göra det klart. Mord på öppen gata var dock ett trauma för Sverige när det skedde, och det var förstås i sig illa för vårt land, mordet markerar en exponent för förvandlingen som sedan skett och står som symbol för det nya minst av allt gemytliga gråbetongfolkhem som är den socialdemokratiska makthegemonins sanna eftermäle. Vi hade innan dess haft ett samhälle där sådant här var otänkbart – en skymf mot samhället i sig. Men Palme skapade själv det konfrontativa klimat som undanröjde sådana moraliska tabun och idag hade den här typen av attentat sannolikt varit legio om inte politikerna numera hade haft personskydd. Mordet ledde dessutom till en helgonförklaring av mordoffret. som sannolikt försvårat genomförande av återställare avseende alla hans förödande politiska misstag.

Att mordet var en tragedi för Sverige är alltså glasklart. Men var egentligen bara en logisk konsekvens av den politik Palme bedrivit, all hans konfrontation och ekonomiska galenskap, som inledde den kräftgång som flyttat ned Sverige från tredjeplatsen bland världens mest rika länder vid 70-talets inledning, ett steg i taget, till att bli västvärldens under de senaste två (S+Mp-ledda) valperioderna, allra sämst presterande ekonomi.

Ekonomin: ointressant för ideologen Palme och katastrofalt skött

Under Palmes mandat, 1970-1976, gjordes mycket stora felbeslut som ledde till stor skada för landet. Minns väl att man då för en krona fick en schweizerfranc, och idag får man plocka fram en tia för att få en. Det är en god illustration. Den svenska lönemodellen som tjänat Sverige väl slogs sönder. Synen på entreprenörer förändrades så negativt att tusentals av de bästa lämnade landet. De radikala löntagarfondskraven från facket, som skulle ha gjort Sverige till Europas enda socialistiska stat efter 1991, bemöttes inte alls eller mycket lamt – och hade med Palme vid makten under hela perioden med all sannolikhet gått igenom, trots de kraftfulla och sedermera i stort sett framgångsrika protesterna, ledda av Gösta Bohman och Curt Nicolin.

Skattetrycket höjdes kraftigt, eftersom Palme och sossarna ville fortsätta att spela rollen som alla goda gåvors givare, utan att inse att den ekonomiska politiken, som sänkt snitt-BNP från 4% under 60-talet till ca 2,5% under 70-talet, helt enkelt inte hade utrymme för detta. TIll slut var marginalskatten över 100% och detta kunde bara en nationalikon som Astrid Lindgren ändra på, mycket motvilligt justerade Sträng just den skatten. En samtidig upplåningsfest i utländsk valuta, devalveringar och stöld av pensionspengar (den första av tre stora sådana, den andra var Göran Perssons och den tredje Löfvens) hjälpte inte direkt till; skatternas andel av BNP har sedan dess legat konstant i topp bland världens länder, även om Ander Borg fick ned oss ett par placeringar tillfälligt. Självklart har detta varit en av de viktigaste anledningarna till vår ekonomiska tillbakagång. Tack Palme.

Kulturella influenserna: Ännu värre och ännu viktigare för dagens situation

Men det var ännu värre på det kulturella området, och här är konsekvenserna ännu större, eftersom de helt lagt grunden för de politiskt destruktiva stämningar vi ser idag. Den migrationspolitiska utredningen 1975 blev startskottet till den massinvandringsentusiasm som kom att blomma ut för fullt under de följande decennierna.

Jämlikhetssträvandena övergick från mottot om att alla skulle ha lika möjligheter till att alla skulle ha lika utfall, radikalfeminismens samgående med socialistiska principer har starkt bidragit till att svenska kvinnor är betydligt mer till vänster idag än svenska män, och till det regelrätta könskrig som startade i och med metoo.

Socialistisk/kommunistisk indoktrinering av skolan inleddes redan under 1960-talet, men Palme bidrog kraftfullt till att intensifiera den. Inga skolböcker har varit så historierevisionistiska och antinationalistiska som 70-talets; efter det att skolämnet sedan minskats i omfång och ännu fler plattitydbudskap om jämlikhet och mångfald lades in i läroplanerna, så trycktes paradoxalt nog även somligt av de värsta lögnerna ut ur böckerna av ren platsbrist.

Media, särskilt statsmedia blev en tummelplats för vänsterradikala, liksom universiteten. Palme ville inte ta strid med denna rörelse och hoppades att på så vis skapa en borgfred. Fegheten kan sägas liknas vid att SD, M och KD skulle vid ett maktövertagande låta nazisterna ta hand om SVT, ett föga tänkbart alternativ. Men marxist-leninistiska celler fulla med våldsromantiker, som fick göra oförblommerad kommunistpropaganda för barn och ändlösa rader av vänstervridna samhällsmagasin, det dög det. Vi skördar nu vad Palme sått, när han startade dessa betalda lekstugor för vänsterextremister. De är idag förtjänstfullt pådrivande postmoderna institutioner inom dagens postmoderna djupa stat.

Enligt somliga s k konspirationsteorier var det för övrigt sossarna själva som såg till att ge Guillou och Bratt det material som avslöjade IB; syftet skulle då ha varit att skadskjuta högerflygeln i partiet, de gamla gråsossarna, för att sedan kunna vrida politiken ännu mer åt vänster; Palme var livrädd för kommunisterna av en enda anledning: att de skulle sno röster från hans parti och personliga maktbas.

Utrikespolitiken: nationellt förräderi eller bara arrogans och hybris?

Palme älskade att synas utomlands, och med en fullständigt oproportionerligt stor u-hjälpsbudget så fick han chansen att glänsa; Sverige inte bara framstod som en ‘humanitär stormakt’, relativt vår storlek var och är vi mycket stora bidragsgivare. Sverige är än idag på sjätte plats bland bidragsgivande länder till FN, bara de ‘riktiga stormakterna i väst är större, många stora länder som Italien är det inte. När Sverige samtidigt för världens mest generösa flyktingpolitik, och nu (främst pga denna) har fått akuta och strukturella inrikesproblem, så framstår SIDA:s verksamhet som groteskt överdimensionerad. Och det är inte främst människor man hjälper. Så har det aldrig varit. Det är FN:s och andra s k hjälporganisationers budgetar man föder, och därmed beslutsfattarna inom dessa. För ömsesidig hjälp och befordrans skull.

Palme framställs gärna idag som en som delade ut lika mängder smockor åt både USA och Sovjet. Man kan i så fall undra varför det skulle vara så bra, eftersom det ena var (och är) en demokrati, medan det andra var en brutal diktatur. Men även den påstådda ‘balansen’ är en ren efterhandskonstruktion. Palmes tennispartner var den ökände KGB-spionen Nikolaj Nejland (helt okänt faktum för svensk systemmedia och därmed även för lejonparten av svenskarna). Var det fråga om landsförräderi? Undfallenheten mot den östliga supermakten går (därför?) som en röd tråd i det utrikespolitiska engagemanget. En något mindre komprometterande möjlighet är att Palme spelade högt och utpressade USA, för att på så vis dra ekonomiska fördelar. USA som i hemlighet skyddade oss, såg ju Sverige som en mycket viktig bricka i det globala och europeiska maktstrategiska spelet. Palme kunde i en win-win för honom själv samtidigt av populistiska skäl skicka signaler för att bevara väljarna till vänster under sosseparaplyet. Den här ekvationen skulle rimma väl med Palmes arroganta läggning, gudskomplex och allmänna hybris; Palme hade knappast någon sann politisk övertygelse själv – han lekte politik och älskade att provocera, vara i centrum, synas och höras; partiet kom i andra hand och Sverige i bästa fall i tredje.

Palmes sanna eftermäle: kvarstår att skrivas i systemmedia

Någon objektiv granskning av Palmes gärning som politiker har aldrig kunnat göras, eftersom minsta kritik naturligtvis rört upp starka känslor. Bilden av Sverige ifrån 1970 hade sett helt annorlunda ut om detta inte hänt. Tvivlar starkt på att vi får en friare diskussion även om nu mordet äntligen löses. Vore intressant att höra S ekonomer som Klas Eklund och deras ärliga uppfattning om politiken i början av 1970 talet. Det lär nog aldrig hända.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad av — 4 kommentarer

Vi behöver ingen ny invandringspolitik. Vi behöver en utvandringspolitik.

Om något är rakt åt helvete, så blir det inte bra av att göra det lite mindre.
Det blir inte ens bra av att inte göra det alls. Det måste göras ogjort.


Nu har SAP och regeringen efter diverse krumbukter (läs: Mp-strul) bestämt sig för att ändå komma till förhandlingar med M och KD med ett bud om invandringspolitiken, som man uppfattar som rimligt. M och KD vill ha konkreta tak fö invandringen, sådana man har i Norge och Danmark. Men se det vill ju inte SAP. Och det beror som vanligt på att regeringen då hotar spricka. Istället vill SAP sätta en relativ gräns och göra sig beroende av EU. Vi ska ta emot ‘2-3 procent’ av EU:s total. Vilket är ungefär vad vi påstås göra just nu, medan vi som mest var uppe i 20%.

Asylinvandring är en liten del av totalen

Dessa siffror är förstås avsedda att låta lugnande. Om vi har minskat vår andel så mycket så borde det väl gå bra, hoppas SAP att väljarna ska tycka. Men nu är för det första hela diskussionen missvisande. Asylinvandringen är bara ca en femtedel av den totala invandringen till Sverige idag; de största delarna utgörs av anhöriginvandring och ‘arbetskraftsinvandring’; det sistnämnda är bara ett täcknamn för att ta in dem som helt saknar asylskäl, en överväldigande majoritet utgörs av totalt okvalificerad arbetskraft, typ pizzabud (inte sällan utrustade med falska körkort).

Varför är SAP:s ‘bud’ att vi ska fortsätta ligga 20% över EU-snittet?

Det andra felet är att procentsatserna är alldeles åt h-e. Vår befolkning utgör bara 2,5% av EU:s total. I så fall skulle vi alltså, trots Sveriges höga ‘övermottagning’ under 2000-talet ändå ta emot ungefär vår andel, ja kanske upp till 20%mer än så!

HFI: bara 70% klarar inte ens minimilön – långsiktigt. Trots snällanställningar.

Och detta i ett läge när vi redan vet att absolut ingenting fungerar. Inte mer än 10% av invandarna kommer till riktiga arbeten som ger över 20.000:- betalt i månaden under sina första sex år här. Och bara 30% gör det långsiktigt (källa HFI). I dessa procenttal ingår snällanställningar i offentlig verksamhet. Dessutom är kommer siffrorna med all sannolikhet se ännu värre ut för dem som kommit hit på 2000-talet och ännu ännu värre för horderna av unga män från Mena-länderna och Afrika. (Och ännu, ännu, ännu värre för deras anhöriga, som vi med stor sannolikhet kan befara kommer hamna direkt vid spisen, utan att passera Gå och utan att förvärva vare sig svenska språket eller våra värderingar).


Vad vi behöver är ingen ny invandringspolitik. Vi behöver en utvandringspolitik. Krav på integration, annars nedtrappning av bidrag, krav på assimilering, annars ingen rösträtt. Vi behöver också med våld kunna lyfta ut alla som straffat ut sig genom att begå grova brott, terrorsympatisörer och extremistiska predikanter av islams statslära, som inte har med religion att göra.

Men Mp då?

Så. Nu vill vi alla veta vad det mest verklighetsfrånvända partiet tycker om allt det här. Eller, det visste vi nog redan. Mp hotar med att lämna regeringen, redan vid en överenskommelse av det slag som SAP nu vill lämna som förhandlingsbud. För dem räcker det inte att Sverige fortsätter att ta emot 20% mer än EU-snittet. Nej, det ska vara gränslöst för det gränslöst enfaldiga partiet.


Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish: 070-763 97 02
Bg: 591 5640

PS. Nu har jag alltså blivit s k ‘swishhora’. Jag inser genast att det ställer nya krav på mig, på ett sätt jag inte hade riktigt trott. Stort tack till er alla som redan bidragit, ni vet vilka ni är – och det gör jag också. En del av er några tior, somliga har lämnat bidrag med tre nollor efter. Alla bidrag räknas och jag vet att det finns många som ger detta stöd trots att de själva har det kärvt. Det gör mig rörd att ni tror så mycket på mitt stora projekt och på min förmåga att fullborda det. Varje ledig stund tenderar nu att ge mig lite dåligt samvete. Självklart behövs det mer, och jag hoppas ni inte tagit i för mycket utan kan ge mig stöd på långsiktig basis med månatliga pengar. Men det ni redan givit mig är en spark i baken åt latmasken i mig; självklart kommer jag att göra allt jag kan för att göra skäl för mig och de bidrag ni givit.

Publicerad av — 1 kommentar

När WHO berömmer Sverige, sämst i klassen, så är det snuskigt kräleri för deras stora donator.

Sverige har jämfört med sina grannar komplett misslyckats med sin ‘Coronastrategi’. Det är enklast konstaterat genom att jämföra dödstalen. Per capita har Sverige tre gånger fler döda än Danmark och över sex gånger fler jämfört med Norge och Finland. Norge, som är det land vi främst bör jämföra oss med och som fick sitt utbrott samma dag, har den senaste veckan haft 24 döda. Sverige har haft 590, 25 gånger fler. I rest my case.

Då blir det rätt svårbegripligt när organisationen i ett direkt uttalande ‘lyfter fram Sverige som ett gott exempel’ och hävdar att ‘det finns saker att lära oss av våra kollegor i Sverige’. Man påstår vidare att ‘Sverige har lagt en mycket stark policy när det gäller folkhälsan’ och berömmer oss också ‘för att ha klarat trycket på sjukvården’. Faktum är att WHO inte kan se några fel överhuvudtaget. Att vi släppt in smittan på våra äldreboenden är ‘inte unikt’: “Våra äldre dör över hela Europa”, säger krisberedskapschefen Michael Ryan. Han drar sig inte ens för att berömma vår minimala och senfärdiga smittestning:

Ryan vet naturligtvis att Sverige varit urusla på att testa, och att testerna som kommit igång sent fortfarande är långt färre än i grannländerna. Men det här budskapet riktade sig ju till svenska väljare. Det kostade 40 mkr att få.

Nu är det så att i Norges äldreboenden gör de inte i det för där man var noga med att följa WHO:s rekommendationer om att testa äldreboendepersonalen. Vi kan väl utgå ifrån att norrmännen får beröm för det i någon intervju med NRK, men nu hördes inget om det. Men hur kan man då ge detta obehagligt kletiga beröm till Sverige? Det finns en mycket bra förklaring. Ni kanske minns den enda åtgärd Sverige var snabba med att genomföra i krishanteringen?

Ja, just det. Att ge WHO 40 miljoner kronor. En allmosa i sammanhanget. Vi brukar slå oss på bröstet och kallar oss gärna världens goda samvete, eftersom vi är så duktiga på att hjälpa dem som har det svårt i världen. Och vi lägger också totalt 7 miljarder dollar på bistånd. Bara fem länder ger bort mer pengar än Sverige: USA, Storbritannien, Tyskland, Japan och Frankrike.* Våra totala anslag är dubbelt så stora som Italiens och rika Schweiz. Fem gånger större än Indiens, sex gånger högre än Rysslands. Världens rikaste nation, USA, med en ekonomi som är 40 gånger större än Sveriges är bara drygt fyra gånger större biståndsgivare. Per capita är det förstås ingen som slår oss eller ens kommer i närheten.

Sverige i biståndens topp-sex. Bara världens största ekonomier före oss och en hel del av dem bakom. Dessutom bidrar vi via EU.

Man kan inte låta bli att undra: vad är det som inte stämmer? Lite som när Sverige 1990 svarade för de näst största utländska investeringarna på Londons fastighetsmarknad. Det var galet! Det kunde inte fortsätta så. Men till skillnad från den galenskapen, så har den här penningcirkusen fortsatt, vår kostym blir bara större och större, medan vår ekonomi krymper i förhållande till omvärldens. Varför gör vi så här? Finns det verkligen ett koncensus bland svenska folket för detta? För att hjälpa svaga och fattiga? Det kanske det faktiskt gör, även om jag misstänker att svaret beror på hur man ställer frågan. Skulle man fråga svenskarna ‘tycker du att vi bör bidra med mindre bistånd än Italien och Schweiz tillsammans’ eller ‘räcker det om vi ligger på EU-genomsnitt’ så skulle nog de flesta samveten dövas även med ett ja.

Hälften av våra biståndspengar går till världens minst effektiva organisation. FN.

Men nu handlar det ju inte bara om att ge till de fattiga. Nästan hälften av våra pengar går till FN. Det är sedan upp till FN att bestämma hur de ska använda pengarna. Om de t ex vill ge sig själva högre löner, anställa fler assistenter och åka på fler flashiga konferenser så är det upp till dem. Och om de vill återgälda artigheterna, genom att utse några sossar till sådana prestigefyllda och välbetalda positioner så är det också upp till FN. Ett exempel utgör fd statsepidemiologen Johan Giesecke, som envetet fortsätter att hävda att Sverige är ensamma om att göra rätt i Coronahanteringen.

Ett opartiskt stöd till FHM som säkert skulle ha uppskattas av Johans far som råkar ha varit ordförande för SAF. Att näringslivet ville hålla öppet vet vi ju. Det var korkat av dem att placera sig själva i den stereotypa rollen, att ekonomin bör gå före liv, men det var en begriplig spontan överlevnadsinstinkt. Man fattar givetvis nu att det hade varit bättre att göra som Norge, men det är så dags, så man fortsätter att driva den cyniska linjen. Någon som inbillar sig att WHO:s uttalanden inte har dikterats av Giesecke? Då måste man i alla fall inse att en organisation som redan gjort sig ovän med sin största välgörare, Trump, inte har råd att också komma på kant med Löfvens regim.

Det handlar om internationell legitimitet – hur man ser ut i väljarnas ögon.

För i den här världen ÄR Sverige verkligen en stormakt på riktigt. Och man visar det gärna genom att pytsa ut lite extra dricks när det behövs. De 40 mkr var ju inte de enda pengarna som WHO fått från oss. Sverige är en av organisationens största bidragsbetalare. Bara fem andra länder ger mer pengar i absoluta belopp, förutom de nämnda ovan även den lilla oljemiljardärsklubben Kuwait, men före bl a Frankrike. Att sedan Bill & Melinda Gates Foundation ligger på andra plats totalt ger oss bara ännu ett perspektiv. Det handlar om vilka som har makten i världen. Och för Stefan Löfven och den svenska skurkregimen handlar det så klart om att med skattebetalarnas pengar skaffa intressanta jobb åt påläggskalvarna inom karriärnätverket SAP+Mp (sådana som Giesecke). Men framförallt om att bygga upp internationell legitimitet inför de egna väljarna.

FN används inte bara för att peka på hur goda vi är. Vid behov får de bestuckna ställa upp som citatmaskin för bättra på en annars ganska skamfilad CV. Och det var just detta dusören på 40 mkr kom så väl till pass för. Återbetalningen. WHO:s Michael Ryan avslutar sin panegyrik med att bre med ett ännu tjockare lager sliskigt Sverigeberöm: “Ska vi nå ett nytt normalläge så tror jag att Sverige representerar en framtida modell.”

Det är så häpnadsväckande att man bara baxnar! Organisationen har under samma vecka själva konstaterat och delat uppfattningen att det ser mer och mer dystert ut för den som hoppas på flockimmunitet. Illavarslande få av de smittade tycks utveckla antikroppar. Hur skulle Sverige då genom att utsätta sin befolkning för större smittspridning kunna bidra med en ‘framtida modell’? Det är smittestning och spårning som ger resultat. WHO borde peka med hela handen mot Sydkorea, Taiwan, Island och Nya Zeeland. I dessa länder kommer man lättare än någon annanstans kunna möta en andra smittvåg, där kommer en ny lokal smitthärd snabbt kunna identifieras och isoleras. Men WHO berömmer Sverige. Organisations femte största bidragsland, när USA dragit sig ur.

Prisa det land som följt rekommendationerna sämst? Allt för en mäktig donator.

Ryans uttalande toppas dock av hans egen chef, som på en presskonferens inför hela världens samlade journalistkår särskilt tackar Löfven med orden ‘Tack så mucket, Your Excellency”. Ghebreyesus har kritiserats skarpt för hur han fjäskat för Kina i en serie anmärkningsvärda uttalanden. Uttalanden som han säkert ångrar nu när Donald Trump svarar med att stoppa fler amerikanska checkar. Men detta öppna erkännande av bestickningskulturens egen överstemutkolv är svårslaget. Serviliteter och sirligheter ägnar sig diplomater alltid åt. Men det är långt mer än vad artigheten kräver när WHO-chefen väljer att prisa det land som gått tvärs emot organisationens egna rekommendationer.

Finns inte många andra ord för det. Detta är snuskigt kräleri.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

  • Kina har också en större total budget än något annat land, inklusive USA, men hur kineserna öronmärker sina pengar är omtvistat; det handlar om politisk makt och inflytande.
Publicerad av — 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Så gick det till. Corona, depression, blame game, lånebubbla, landsfaderskomplex och en överspelad handlingsplan.

Allt som behövt sägas om Corona är, mer eller mindre, sagt. Och det är redan för sent att göra så mycket mer för att ändra på det som inte gjorts eller som gjorts fel. Självklart kommer fler, ännu större fel begås, den som känner vår Löfvens mesighetskorrumperade regim rätt vet att det naturligtvis blir så, och självklart kommer jag skriva om detta också. Men några mer kommentarer om vad som är rätt eller fel anser jag inte längre nödvändiga att tillfoga. De finns alla här. Jag kommer inte ödsla tid på att upprepa dem.

Jag vill också med denna sammanfattning göra det klart att jag inte på en enda punkt har behövt byta ståndpunkt, modifiera eller knappt ens nyansera mig. Det jag ansåg vid krisens början anser jag än fastare idag. Varför? Därför att det är så sunt förnuft ser ut. Enkla principer, som 1) ‘better safe than sorry’ och 2) humanistiska principer som att människoliv ska prioriteras och att 3) eftersom tid är viktigast för att reducera osäkerhet, så måste en resolut hantering vara det bästa även för ekonomin. Att det finns forskning som backar det här förvånar mig inte, se länkarna nedan, men min uppfattning var klar redan innan jag tagit del av sådan och min handlingsplan skrev jag 23/2 på tjugo minuter och ‘from the top of my head’. Mer komplicerat än så var det inte. Hade den följts av Sverige, såsom i stora drag har skett i resten av världen, så hade vi troligen kunnat räkna dagliga dödsoffer på ena handens fingrar nu, och påbörja en avveckling av karantänen, såsom övervägs i övriga nordiska länder.

Detta inlägg är inte avsett som en slutreplik, men eftersom jag märker att få, alltför få, läser inlägg och hellre endast rubriker, för att sedan ändå ha åsikter som bemöts i de inlägg de inte läst. Då är det bra att ha argumenten samlade och skicka en länk istället för fler ord. Och för många hjälper det ju inte heller vad man än säger. Som Mark Twain konstaterade (min lösa översättning): “Argumentera aldrig med idioter. De drar bara ner dig till sin nivå – och vinner sedan på grund av lång erfarenhet.”

För den som redan håller med mig om allt och behöver en referens och källa eller för den som behöver läsa på. Detta är vad som behövs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Några viktiga externa synpunkter och artiklar

22 forskare i DN 20-04-14. FHM har misslyckats.

Stefan Einhorn i Aftonbladet 20-04-13. Sverige gör fel.

Lena Einhorn i DN 20-04-09. Hur kunde vi släppa in smittan i äldrevården?

DN, stora skillnader i ländernas registrering av dödstal. I praktiken är Sveriges officiella dödstal underskattade – men även andras, bl a Hollands och Italiens. 20-04-16.

DN, FHM borde tvingas redovisa sina beräkningar, Stefan Hanson, fil.dr. i internationell hälsa 20-04-16.

M I T report 20-03-31. The data speak: Stronger pandemic response yields better economic recovery, erfarenheter från hur amerikanska städer hanterade spanska sjukan visar entydigt att ett resolut agerande inte bara räddade många fler liv utan gav snabbare återhämtning i ekonomin också.

Hammaren och dansen, Tomas Pueyo, Stanford, om varför en resolut stängning är att föredra. Förklarar inte minst hur vi ska handskas med viruset efter karantän, då R < 1. I stora delar återgiven och kommenterad i krönika nedan.

Harvard analys, Hur St. Louis räddade många fler liv än Philadelphia under spanska sjukan, genom resolut stängning.

Cervenka: Vinstvarning för kapitalismen, en bild av den nya lånebubblan. 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

SvD: hur har regeringen råd? 20-04-15. Även publicerad och kommenterad i krönika nedan.

Swebbtv Lördagsintervju 79 med kreditanalytiker Magnus Stenlund (Sunt Förnuft) om vad som händer på banken 20-04-29.

Sunt Förnuft, egna krönikor

Om den usla strategin, statistikfusk och blame game

Mellan Scylla och Karybdis om syftet med fusket: att upphäva sanktionerna för tidigt 20-04-15; Verkligt antal döda fler enligt FHM själva 20-04-10 ; MSB:s genuskodade handböcker, om hur man avser vinna blame game och skylla krisen på stockholmarna 20-04-09; Statistikfusk gör ingen lugnare, om jämförelser med Norge och Italien 20-04-07 ; Bagdad-Bobs likvaka, om en typisk presskonferens med Tegnell 20-04-01; Stockholm har fler döda än Lombardiet nu, om FHM:s fokus på smittfall istället för döda 20-03-31; Om Hammaren och dansen, Tomas Pueyos rapport 20-03-21; Nationell samling, om risken att Löfven blir en landsfader 20-03-12; Med en icke-ledare som Löfven och en narcissist som Tegnell 20-03-11; Paniken? Den bacillorädde Löfven som skickar fel signaler 20-03-05; Igår landade IR727 från Iran på Landvetter 20-02-26; Corona knackar på dörren. En handlingsplan tack! 20-02-23.

Om finansbubblan

Cernenka och den pågående biljonrullningen begraver kapitalismen 20-04-16; Gratis pengar till alla, om de gigantiska sparpaketen och kurvan som ser ut som kortsidan på ett diagram 20-04-01; Swebbtv lördagsintervju 79 med Sunt Förnuft 20-04-29; Detta är värre än en pandemi, om varför 500 miljarder inte räcker 20-03-18; Corona dag för dag, om varför en strikt stängning är det bästa för ekonomin 20-03-16; Börsrasen, en påminnelse om Armageddon, referenser från Cervenkas siffror; 20-03-10; Den pågående biljonrullningen, Cervenkas och SvD:s artiklar om stödpaketen med kommentar 20-04-17;

Om påverkan på yttrandefrihet och attityder

DN Ifrågasätt om statsstöd till MSM, censur, 20-04-13; Många ‘bara’ just nu om opinion och attityd 20-04-12; Löfvens Coronadiktatur om extraordinära åtgärder 20-04-03;

Om den svenska samhällsstrukturen och riskerna för och i en depression

Den svenska mesighetskorruptionen 20-04-05; Wallenberg spår våld 20-03-26; Smittspridningen på Järvafältet 20-03-25; 3,6 miljoner stenkastare, om flyktingarna från Turkiet med Corona i spåren 20-03-01;